Beskrivningen av de västra förorterna, som socialdemokraten Mia Päärni gör i dag på Brännpunkt är plågsamt igenkänd av mig.
Ingenting alls har hänt på de sextio åren sedan jag växte upp i södra förorten Björkhagen till Stockholm. På den tiden var det exakt likadant, inflyttade hade ingen utbildning, knappt något jobb och lägenhet fick mina föräldrar stå i särskild förturskö, för att få.
De tilldelades en tvåa när de fick två barn och mamma hade läkarintyg på att hon måste bo modernt med varmvatten och avlopp och inte dass på gården. Och ändå var de båda födda i Sverige. Både min mamma (som hette Karlsson som flicka) och min pappa, som var infödd stockholmare och växte upp på Kungsholmen.
Min pappa var en sk överliggare på universitetet och hade aldrig haft något jobb när han gifte sig med mamma. Andra världskriget kom emellan. Han var inkallad ända till den våren, det året då jag föddes. Freden sammanföll med att mamma blev gravid och de gifte sig.
Mamma var en torparflicka och hade jobbat på kontor i Västerås och i Stockholm innan jag kom. Hon hade jobbat sedan hon var fjorton år. Sedan blev hon hemmafru ett tag när vi barn kom. Papporna hade så stora löner på den tiden att de kunde försörja en familj. Men min pappa hade det då föraktade yrket journalist (det var inte något riktigt jobb ansågs det) och inkomsterna gick upp och ned. Så mamma började jobba deltid så fort hon kunde.
Politiker kan inte lösa förorternas problem. De kan uppenbarligen bara förvärra dem. Och det har de gjort under de här sextio åren. Det är fortfarande lika svårt att få bostad i Stockholm, som det var då och det finns minst lika många barn och vuxna som har det eländigt som då.
Skillnaden är att då var det mest infödda svenskar, som hade det illa. Nu är de inflyttade från hela världen. Just nu mest från Afrika, Mellanöstern och Afghanistan. Vi har tagit emot minst en halv miljon människor sedan 2006 i det här landet. Det är därför vår befolkning växer så det knakar. Och med den problemen.
Socialdemokraten Mia Päärnis lösningar på problemen är en massiv satsning på tjänstemän, både i kommun och landsting. Det tror jag dock inte på, utan på att inte samla nykomlingar i getton, att inte ständigt importera fler människor. Någon gång måste politikerna prova ett annat recept. Inte köra med samma icke lyckade årtionde efter årtionde.
Att ständigt tillsätta fler anställda för att ta hand om nykomlingar, som om de alla vore barn låter sig inte göras. Det kostar helt enkelt för mycket.
Området där Mia Päärni bor har omkring 45 000 invånare, det begås omkring 20 000 brott där per år. Där finns en övervikt av unga mellan 20-30, sådana som själva borde vara kapabla att flytta därifrån och hitta ett nytt liv.
Ingenting alls har hänt på de sextio åren sedan jag växte upp i södra förorten Björkhagen till Stockholm. På den tiden var det exakt likadant, inflyttade hade ingen utbildning, knappt något jobb och lägenhet fick mina föräldrar stå i särskild förturskö, för att få.
De tilldelades en tvåa när de fick två barn och mamma hade läkarintyg på att hon måste bo modernt med varmvatten och avlopp och inte dass på gården. Och ändå var de båda födda i Sverige. Både min mamma (som hette Karlsson som flicka) och min pappa, som var infödd stockholmare och växte upp på Kungsholmen.
Min pappa var en sk överliggare på universitetet och hade aldrig haft något jobb när han gifte sig med mamma. Andra världskriget kom emellan. Han var inkallad ända till den våren, det året då jag föddes. Freden sammanföll med att mamma blev gravid och de gifte sig.
Mamma var en torparflicka och hade jobbat på kontor i Västerås och i Stockholm innan jag kom. Hon hade jobbat sedan hon var fjorton år. Sedan blev hon hemmafru ett tag när vi barn kom. Papporna hade så stora löner på den tiden att de kunde försörja en familj. Men min pappa hade det då föraktade yrket journalist (det var inte något riktigt jobb ansågs det) och inkomsterna gick upp och ned. Så mamma började jobba deltid så fort hon kunde.
Politiker kan inte lösa förorternas problem. De kan uppenbarligen bara förvärra dem. Och det har de gjort under de här sextio åren. Det är fortfarande lika svårt att få bostad i Stockholm, som det var då och det finns minst lika många barn och vuxna som har det eländigt som då.
Skillnaden är att då var det mest infödda svenskar, som hade det illa. Nu är de inflyttade från hela världen. Just nu mest från Afrika, Mellanöstern och Afghanistan. Vi har tagit emot minst en halv miljon människor sedan 2006 i det här landet. Det är därför vår befolkning växer så det knakar. Och med den problemen.
Socialdemokraten Mia Päärnis lösningar på problemen är en massiv satsning på tjänstemän, både i kommun och landsting. Det tror jag dock inte på, utan på att inte samla nykomlingar i getton, att inte ständigt importera fler människor. Någon gång måste politikerna prova ett annat recept. Inte köra med samma icke lyckade årtionde efter årtionde.
Att ständigt tillsätta fler anställda för att ta hand om nykomlingar, som om de alla vore barn låter sig inte göras. Det kostar helt enkelt för mycket.
Området där Mia Päärni bor har omkring 45 000 invånare, det begås omkring 20 000 brott där per år. Där finns en övervikt av unga mellan 20-30, sådana som själva borde vara kapabla att flytta därifrån och hitta ett nytt liv.
Vi har,länge nu,skördat frukterna av miljonprogrammet, i en tid när politiken skulle allt besörja.Vi var några stycken då,som konstaterade att nu bygger man den nya slummen.Och i dag,med facit i handen var det exakt vad vi också fick.Påeldat av den vettlösa migrationspolitiken visserligen men resultatet kunde bara bli ett.....
SvaraRadera