tisdag 13 december 2011

Skälby kungsgård en barndomsberättelse

Med en självklar poetisk ton berättar Gitta Magnell om en förlorad och förtrollad värld i sin nyutgivna bok om Skälby, som fortfarande ligger där i Kalmar och som var en kungsgård.

Hon delger oss denna härliga, mustiga och försvunna barndom, som finns bara ett stenkast bort, men genom tidens vindlingar ändå så oåtkomligt långt fjärran vår nutid.

Hennes bok beskriver hennes och hennes fyra syskons uppväxt i ett paradis i en natur, som är så rik på arter att också Carl von Linné har uppmärksammat denna trakt. Numera är mycket förlorat och försvunnet under asfalt och betong, hyreskaserner och ett stort industriområde.

Hon levandegör det som alla känner till som någonsin haft naturen inpå knuten och levt tillsammans med djur och andra människor, som tillsammans tog hand om och vårdade ett omistligt arv.

"Det fanns inte en plätt på gården, som vi inte kände till. Vi lekte nära gräset och stenarna. Vi var glupska som små djur och smakade på allt ätbart. Vi åt blad och blommor. Syron kallade vi en särskild sorts gröna blad som smakade syrligt, nästan som citroner. Gullvivor och syrener smakade honung. På höstarna åt vi råa, bittra sockerbetor och rovor som karlarna körde upp till ladugården. På vintrarna åt vi snö som smakade metall och istappar som krasade när vi tuggade."

Hennes far Viktor Hugo Petersson hade 1929 tagit över ansvaret för denna gård efter att ha arbetat som bokhållare åt gamle arrendatorn sedan 1918. Han blev då själv den nye arrendatorn av denna gamla äga, som Kalmar stad sedan köpte 1933 av Domänverket.

I hennes bok finns bilder av dessa svunna tiders landskap och människor, som ändå kommer oss så nära, för vi vet alla hur det är att leva med andra, att ingå i en gemenskap och att tillsammans vårda vår jord. Vi borde veta det åtminstone. Hur det är att varsamt ta tillvara det som årmiljonerna har skapat åt oss på denna strålande vänliga blå planet. Vår egen jord.

Hennes bok är en kärleksförklaring till en trakt, till mystiken och miraklerna, som ingår i livet och till människorna, som levde och skapade allt detta. Det som gavs i arv till henne och som fortlever nu genom hennes ord och bilder från den tiden.

"Det fanns över hundra mjölkkor i ladugården och alla skulle ha ett namn. Namnen skrevs med krita på svarta griffeltavlor som hängde över varenda ko tillsammans med uppgifter om kons ålder och hur mycket hon mjölkade. En bra mjölkko på den tiden mjölkade inte så mycket som dagens kor. Men i gengäld kunde de leva i god form i över trettio år. (Dagens mjölkkor blir i genomsnitt fem år).

Våra kor hade alla rosennamn: Rosa, Rosalia, Rosita, Rosamunda, Krysmunda, Rosmari - sådana namn som vi flickor tyckte om."


Hennes far älskade sin gård och han glömde bort att den inte var hans utan tog hand om den som sin egen med hela detta rika djurliv, som fanns både i och runt husen och ladugårdarna. Vi får följa Gitta Magnell genom alla barndomsåren, lära känna gårdens människor och också djuren, hästarna och hundarna. Hon har skrivit allt ur sitt minne om denna förlorade värld, en rikedom som aldrig kommer åter.

Flera av stans konstnärer stod på gårdens sida när den hotades då på 60-talet, en av dem var Mäster, som tyckte att "solen i Europa gick ned 1914". Då började människans stora förstörelse av världen och den fortsatte genom 1900-talets båda krig. Allt blev till likriktning och försämring menade denne autodidakt i konstvärlden.

Gitta Magnells far överlevde inte beskedet om att gården skulle förstöras för gott, när Oxhagen som låg strax intill ladugården skulle bebyggas av kommunen. Där låg djurens betesmarker. Ingen hade vågat berätta det för arrendatorn utan han fick läsa det i tidningen. Hela hans fyrtioåriga arbete med att skapa en mönstergård raserades i det ögonblicket.

"Han dog sent på kvällen. När han inte återkom från sin vanliga kvällsrunda på gården letade alla efter honom. Det blev Lille Hugo som till slut hittade honom i ladugården. Far hade fått en hjärtinfarkt och låg död intill en av sina älskade kor. Det syntes att han hade ramlat men kravlat sig fram till halmen och kon."

Detta var dödsstöten för hela detta sätt att leva, som för alltid försvann i mitten av 60-talet. Livet på gården fortsatte en liten tid efter att Gitta Magnells far var död, men allt blev inte sig likt. Och det hus, där hon själv bodde på gården, trädgårdshuset, brann upp. Någon eller några hade tänt på när hon var bortrest.

Men själva det stora herrgårdsliknande huset byggt 1785 finns kvar och Gitta Magnells bok är verkligen värd att läsa. Den tar oss med på en resa genom årtiondena genom alla små och stora händelser och skapar en egen värld. Vi får se in i och dela den. Kanske är det i själva verket en framtidsbok hon har skapat. För inte kan vi fortsätta att asfaltera och gjuta betong över alla våra bästa åkrar och jordar.

Hennes bok är utgiven av Sivart Förlag.

1 kommentar:

  1. Kära Ann
    Du har verkligen läst och förstått. Har jag tackat dig ordentligt. ???
    Hälsningar från din gamla vän Gitta

    SvaraRadera