onsdag 30 juni 2010

Barn som rövas bort själsligt och psykiskt

Som ni vet har jag ett par barn i min släkt, som har tagits ifrån sin pappa. Det är alldeles förfärligt tycker jag och jag har tänkt mycket på det. Särskilt sedan jag skrev om dem på midsommaraftonen.

En av dem har en flickvän, som hade en blogg. När jag hade skrivit mitt inlägg om pojkarna stängdes hennes blogg. De båda pojkarnas mamma har i flera år hindrat all kontakt med pappan, efter att hon hade falskanklagat pappan för sexuella övergrepp. Tingsrätten friade honom och domaren vädjade till mamman att låta pappan träffa pojkarna.

Hon lyssnade inte utan har hindrat all kontakt. Allt som pappan har skickat till dem som gåvor till jul och till deras födelsedagar har skickats tillbaka. De har inte fått prata i telefon med varandra. När pappan har åkt dit har han inte fått träffa barnen. Socialen i Nynäshamn, där barnen bor, har inte hjälpt till, så att barnen och pappan har kunnat upprätthålla någon kontakt. De är helt enkelt förlorade för vår del av släkten.

Och ändå bor de inte särskilt många mil bort. Men så där har det gått till i massor med fall i Sverige. Omkring 40 000 barn träffar aldrig sina pappor. Och inte beror det av att papporna helt och hållet struntar i sina barn.

Det har helt enkelt varit så, att det har räckt att anklaga pappan för misshandel och sexuella övergrepp, så har det varit kört för hans del. Så har det varit.

Därför tycker jag att den här domen mellan Catarina Hurtig och Ulf Elmqvist ändå ger ett visst hopp. För den framstår som att här har tingsrätten verkligen ansträngt sig. Och det har varit kvinnor, som har dömt och försvarat. Två kvinnliga advokater och en kvinnlig domare. Skillnaden mot i min släkt var naturligtvis att det här handlade om kändisar. Mamman har varit med i TV och i kungliga kretsar. Båda föräldrarna ingår i gängen runt Stureplan.

Vårdnadstvisten har blivit omskriven och de som har handlagt detta har haft ögonen på sig från massmedierna. I min släkt är alla anonyma och mamman lade helt enkelt beslag på pojkarna. Exakt det som domstolen i Catarina Hurtigs fall befarar: att hon ska påverka pojken med sin oro över hur pappan är. För hon har anklagat honom för att ha misshandlat både henne och barnet och utåt sett framstår hon fortfarande som övertygad om det. Exakt detta har redan hänt i vår släkt.

I vår släkt har mamman övertygat sig själv om att pappan är skyldig till allt som hon anklagar honom för. Och mamman har hjärntvättat pojkarna till att tro att deras pappa är en skurk och ingenting annat. Det är lätt att göra så med barn. För vart ska de vända sig? Den enda de har är ju den förälder de har kontakt med och bor hos.

Och pappan i det här fallet har gett upp, för han vill inte skada barnen mer. Men det är en evig sorg att de båda pojkarna verkar vara helt förlorade för en stor del av sina anhöriga.

23 kommentarer:

  1. Nynäshamn! Min mormor och mamma kommer därifrån så jag åker dit ibland. Sköter mormors grav.

    Det är sorgligt när det bråkas om barn. Herregud! År som går förlorade i kontakten. En månad - förresten en dag - är en evighet i ett barns liv.

    Pojkarna kan ju ta kontakt med pappan när dom blivit myndiga. Men det är ju inte samma sak. Men i alla fall.

    SvaraRadera
  2. Ja det är en möjlighet, men gud vad skadade deras inre redan har blivit då... just i dag känner jag bara sorg...

    SvaraRadera
  3. Jag vet inte vad som är värst, kvinnor som alltid anser att andra kvinnor är offer eller kvinnor som gör sig själva till ett.

    Men en sak vet jag också av egen erfarenhet och det är att kvinnor kan "vara hur jävliga som helst" i sin hämnd mot en man. Det finns inga gränser. Där beter sig dessa kvinnor exakt lika vidrigt som män. Ingen skillnad alls!

    När föräldrar använder barnen i sin hämnd hoppas jag varje gång att det ska slå tillbaka. Ibland gör det säkert det, men i de flesta fall är barnen de största förlorarna. Det kan resultera i barn som blir hatiska, som i vuxen ålder blir mördare, våldtäktsmän/kvinnor och på alla sätt har blivit fråntagna det som man kallar en normal barndom.

    SvaraRadera
  4. Ramona: Jo det var jobbig läsning den där domen... men jag tror nog det finns en slags rättvisa, som inte vi människor står för. Har sett den i arbete många gånger...

    SvaraRadera
  5. Tommy Jonsson30 juni 2010 12:36

    Denna allvarliga psykiska och fysiska misshandel av barnet och fadern förhindras väldigt sällan av våra myndigheter. I många fall uppmuntras det i stället.
    Har själv aldrig tillåtits ha någon relation till min dotter nu 22 år. Jag var nära att få vårdnaden om henne men modern hade god hjälp av myndigheterna att motverka det. Numera har dottern övertagit sin mors anklagelser och anser att hon inte vill ha kontakt med en äcklig pedofil. Till saken hör att jag aldrig träffat min dotter och haft möjlighet att förgripa mig på henne men min fd visste att jag var pedofil och skulle förgripa mig på henne om jag fick möjligheten. Detta måste vara oslagbart.

    SvaraRadera
  6. Tommy: Det är alldeles förfärligt det du berättar. Så många hemska levnadsöden detta skapar. Precis det där händer: att barnen övertar sin sjuka förälders syn på saken. Självklart blir det så!

    SvaraRadera
  7. Jag hoppas att det en dag vänder, och att myndigheterna får bakläxa varje gång en domstol ser att det inte är en opartisk utredning som gjorts gällande barn och föräldrar.

    Jag har en man i min vänskapskrets som har fått vårdnaden om sina barn. Den mamman tog aldrig till de sexuella anklagelserna, men väl anklagelser om droger och annat missbruk. Han fick gå till en psykolog och göra drog och alkoholtester ett bra tag för att motbevisa dessa anklagelser.
    Hon förlorade vårdnaden på grund av hennes ovilja att se barnens behov av båda föräldrarna, vilket han förstod. Hon var inte olämplig, men såg inte barnens behov av sin pappa som viktigt. Hon ansåg att hennes nya man var bättre för barnen än deras egen pappa.

    Så det händer faktiskt, och jag hoppas att det fortsätter åt det hållet.

    SvaraRadera
  8. Tommy Jonsson30 juni 2010 16:47

    Ann Helena, det är inte alla barn som övertar moderns anklagelser upp i vuxen ålder, men som kanske för alltid förlorar relationen med sin mor om hon söker och får kontakt med sin far. Min dotter var på väg att söka kontakt med mig vilket troligtvis stoppades av hennes mor. Hon hade inte haft kontakt med sin mor i två år och berättade tydligen glad för henne att hon fått kontakt med mig och fått pengar från mig till sin bostad.
    Nu är de tydligen vänner, men hon kände sig tydligen tvingad av sin mor att säga upp kontakten med sin far.
    Hennes egen styrka kanske växer i framtiden och då kanske hon tar kontakt med mig igen och då som tidigare med många anklagelser som jag får stå till ansvar för.

    SvaraRadera
  9. Tommy: Jag hoppas verkligen att det kan bli så för dig. Att din dotter förstår att du också finns där för henne. Jag önskar verkligen att alla föräldrar skulle begripa hur svårt det är för barn att inte få behålla sina båda föräldrar. Så länge de finns i livet...

    SvaraRadera
  10. Tommy Jonsson30 juni 2010 22:06

    Ja jag tror det kommer men det kan ta tid. Nu har hon fått leva i ett år med att hon tog adjö av mig med sin mors alla anklagelser mot mig. Jag misstänker att hennes ånger för detta kommer att växa med tiden och jag avvaktar att kontakta henne.

    Hon vet hur hon kontaktar mig och det bör du råda din bekant att också se till. Barnen skall veta att de alltid är välkommen och har ett hem hos oss också.

    SvaraRadera
  11. Tommy Jonsson1 juli 2010 02:28

    Helena Palena du vet inte hur många gånger jag och andra pappor fått höra att när barnet blir vuxet så får ni kanske kontakt.
    Det har jag under alla år upplevt som en rejäl smäll på käften, trots att det varit positivt menat. Säg det till en biologisk mor. Hur skulle du själv som mor reagera?
    När du dessutom vet att ett barn har ett stort behov att ha två närvarande föräldrar, för att utveklas på ett psykiskt och fysiskt bra sätt för sitt vuxenliv.

    SvaraRadera
  12. Tommy Jonsson1 juli 2010 02:53

    Ann Helena förlåt att jag skriver av mig så mycket på din blogg. Gör gärna som Monica Antonsson be mig dra till hönsgården när jag skrivit något hon inte gillade. Nu vet jag inte var hönsgården finns och hon sa det inte heller och jag ville inte fråga.
    Genom åren har jag fått rådet att ge upp, även av socialtjänstekvinnor, för att man inte skall skada barnet utan låta barnet och modern få lugn och ro.
    Det tror jag är fel råd och själv har jag fortsatt att sända vykort, presenter, hälsningar genom gemensamma vänner, besök på dagis, skola och hemmet mm. Det har inte lett till att jag fått träffa min dotter men trots allt gett henne budskapet att hennes biologiska far vill ha en relation och att jag bryr mig om henne. Framför allt att jag inte övergivit henne.
    Jag är inte ensam om den uppfattningen.

    SvaraRadera
  13. Tommy: Du har säkert rätt om att man ska hålla kontakt, men när modern förhindrar all kontakt är det svårt... men ifall någon i kretsen kring de här barnen i min släkt läser detta så är det självklart så att de är alltid välkomna. De har varit här hos oss på Värmdö också. Och deras pappa saknar dem. Naturligtvis är det så. Det skulle kännas som ett mirakel för deras pappa att få kontakt med dem.

    SvaraRadera
  14. För övrigt säger det här mycket:

    http://www.pappaliv.se/pas/pas.htm

    SvaraRadera
  15. Tommy Jonsson1 juli 2010 08:22

    Det var en bra länk du visar Ann Helen.
    Jag var i början av 90 talet med i en grupp pappor som bjöd in Richard A. Gardner till ett heldagsseminarium på Lunds Universitet med ca. 350 deltagare, Ingrid C. var en av två jounalister den andra känner du säkert Lilian Öhrström.
    Jag är troligtvis den enda pappa i Sverige som träffat Gardner 2 gånger. Jag har fått mycket skit för den information jag spridit om Gardner och PAS.
    Jag blev till och med inbjuden till Rädda Barnens Förbundsstyrelse av barnläkaren och vice ordföranden Lars H Gustavsson för att föreläsa om Gardner, PA och PAS en fredag. Det var dagen innan Claes Elfsberg hade en stor debatt kring sexuella övergrepp på barn.
    Rädda Barnen är en stark feministisk organisation med bl.a. en kvinna som Monica Dahlström Lannes i Förbundsstyrelsen. Du måste föstå att min farlighet som främst pedofil spreds och förorsakade mig mycket problem. Jag blev kraftigt motarbetad, förtalad och stoppad när jag hjälpte till att lobba bl.a. i Riksdagen och mycket annat.

    SvaraRadera
  16. Så sorgligt Tommy.. jo jag känner Lilian Öhrström... hon är en bra människa.. tyvärr hade feministerna så mycket medvind då på 90-talet så de var ostoppbara... såg själv vad Gudrun Schyman gick för eftersom jag stötte på henne 1987 när hon var på väg till vänsterpartiets topp. Karriär och makt handlade det om för henne och gör så fortfarande. Och det fanns en övervägande del vänstermänniskor med samma ideal som i öststaterna inom journalistkåren, men den tiden är som sagt förbi och nu blåser andra vindar.

    Själv ställde jag inte upp i TV-programmet Debatt i höstas för jag vet så väl hur det skulle ha blivit...

    http://annhelenarudberg1.blogspot.com/2009/08/jag-tackade-nej-till-debatt.html

    Kalla inte dej själv pedofil Tommy ens på skoj eller som ironi! Det är en fruktansvärd beteckning, som ska förbehållas de äckliga gubbar och tanter, som verkligen är det.

    SvaraRadera
  17. TommY. Det är klart att det är en redg smäll på käften. Men jag skrev att det var bättre än ingenting. Men har man inte haft kontakt sen barnen var små går det inte att reparera. Det är det som är så sorgligt i denna kråksång.

    SvaraRadera
  18. Tommy Jonsson2 juli 2010 19:41

    Helena Palena
    du har rätt att de psykiska skador som barnet erhåller innan 6 års ålder då psyket anses färdigutvecklat är endast med stora svårigheter reparabla senare i livet. Problemet är att vi människor låter oss styras av våra känslor inte av vårt intellekt.

    SvaraRadera
  19. Tommy Jonsson2 juli 2010 20:26

    Ann Helena,
    jag tycker det var synd att du inte ställde upp då jag tycker du har mycket bra synpunkter kring det du skriver och då har du ju fört fram samma synpunkter i programmet. Problemet är att det vi skriver här handlar om saker som inte är politiskt korrekt och okunskapen hos tittarna är låg på detta område.
    I ett debattprogram bör man uppträda som vissa programledare ocg Gudrun Schyman dvs gå in och överta programledarrollen.
    Två inspelade inslag i Rapport och TV3:s nyhetsprogram med mitt fall har jag anledning att vara nöjd med. Några debattprogram tyckte vi pappor också gått relativt bra då de handlade om pappors problem med vårdnads konflikter. I ett program var Unni Drugge med och hade många konstiga uppgifter kring pappor. Bl.a. konstaterade hos mycket argsint att pappor först skulle bevisa att de var bra pappor. Då vi pappor efter programmet ville prata lite mer med henne startade hon att vråla så vakterna hjälpte ut henne bakvägen.
    De tidningsartiklar som skrivits i mitt fall har jag sett till att få läsa igenom själv innan publicering så där har jag inget att beklaga mig över.

    SvaraRadera
  20. Tommy: Du vet ju hur Debatt går till. Själv har jag ställt upp en gång i en driektsänd debatt i TV4 om ett litet ämne: mobiltelefoner. Det var mycket frustrerande. Alldeles för kort tid och likadant är det i Debatt, ett program, som har överlevt sig själv, som jag ser det eftersom det bygger på uppe-nere. Redaktionen har makten och de debatterande är figurer på scenen. Det finns massor med kvinnor som har fastnat i en viss fas, en samhällelig fas, som handlar om hat i botten. Hatet vinner aldrig.

    SvaraRadera
  21. Tommy Jonsson5 juli 2010 00:24

    Glädjer mig över att du inte föll till föga och raderade din blogg. Du klarade dig också från en böteslapp så du är bara att gratulera.
    Troligtvis har du dock hamnat i översteprästinnans hatgrupp då hon inte kan acceptera att någon har en avvikande mening.
    Såg också hur spefullt hon behandlade din bekant och hans båda barn.
    För min del har jag placerat henne i gruppen mammarättsaktivister där inte en mamma kan göra något fel mot sitt barn eller far. Frånsett Mia som hon länge stödde med artiklar och annat. Hur kunde hon då vara så
    fruktansvärt blind? Väl insatt i fallet som hon var.
    Jag ger inte mycket för MA:s syn på barnets och faderns mänskliga rättigheter.

    SvaraRadera
  22. Tommy Jonsson5 juli 2010 00:51

    Ann Helena du har helt rätt i att hat är en mycket självdestruktiv känsla för den som drabbas av den. Speciellt då det finns människor i vissa organisetioner som har ett manshat som sitt arbete och som tydligen många politiker upplever som värdefulla för sin politik.
    När det handlar om media eller den 4:e statsmakten så är det bara en vinklad politiskt korrekt sida som får möjlighet att komma fram. En korrekt debatt eller tidningsartikel kan någon gång imellanåt få komma fram, men leder aldrig till någon debatt eller uppföljning.
    Betäffande uppföljning så talade jag för några månader sedan med Lilian Öhrström och undrade om det inte var dags att skriva en ny bok om vad som hänt i de fall hon skrev om för många år sedan.
    Hon verkade inte så intresserad och det är förståeligt då hon fick mycket skit för sin bok.

    SvaraRadera
  23. Tommy: Det går långsamt att vända en trend och det är väl okej. Det har ändå hänt mycket under de senaste två åren och Monica har hjälpt till där med eller mot sin vilja. Fast nu så där i backspegeln så handlade det väl om hennes egen makt och tjusighet och att hon ville bli upptagen bland de "fina" journalisterna och författarna. Det måste bottna i en mindervärdeskänsla, som jag har sett hos många i min generation. Hon borde älska sig själv lite mer på ett genuint sätt, då skulle hon inte råka ut för dessa debacler. Man kan inte alltid stå på barrikaderna till sist blir man själv nedskjuten...

    SvaraRadera