söndag 31 januari 2010

Sapphire gästade Skavlan

Jag såg slutet på reprisen av Skavlan i morse. När författaren, den svarta kvinnan Sapphire kom in på slutet och började berätta om filmen Precious och om boken, som hon har skrivit som ligger till grund för den.

Då skulle jag ha önskat att kameran hade legat mer på Liza Marklund, som också satt där tillsammans med Pernilla August. Nu fick man se Pernilla Augusts leende stelna och hon såg mer och mer förvirrad ut ju mer Sapphire berättade om att kvinnor kan begå övergrepp precis som män.

Att mammor också kan plåga sina barn och slå dem och att det var vad de ville berätta i denna Independence-film, som hade gjorts med små medel och där de inte kunde visa de sexuella övergreppen, men allt annat var med. Oprah Winfrey hörde talas om den och blev producent för den.

Sapphire fick frågan från Skavlan varför Oprah blev det, men där fick vi inget riktigt svar. Oprah själv blev ju utsatt för övergrepp som barn av en släkting.

Det var lite infernaliskt av programmet att utsätta dessa båda andra kvinnor för denna hemska historia. Liza Marklund satt och nickade hela tiden när Sapphire berättade om hur Clinton och Bush hade försämrat eller inte gjort något för de svarta unga kvinnorna. Och hur glad hon nu var över att Obama hade makten.

Men annars snörpte hon mycket på munnen.

Sapphire blev själv övergiven av sin mamma när hon var 13 år och träffade henne inte igen förrän hon var 26 år och då fick hon själv söka upp henne.

Att hennes mamma hade gjort så mot henne och hennes syskon gjorde att hennes mamma gick under, sade hon i programmet. Och då fick hon tårar i ögonen. Men eftersom Skavlan är ett nöjesprogram så hastade han snabbt förbi detta ögonblick.

Bakvägen togs alltså Gömda och Asyl upp en gång till i detta program, för fortfarande går det inte att prata direkt om denna skandal. Inte i Sveriges Television.

Män som stirrar på getter 2

Ja det var så mycket pengar som flöt omkring i Irak att det var gyllene tider. Rätt var det var så kom det lastbilar med plasmaskärmar fast det redan fanns fullt fungerande TV-apparater, men nu skulle de ha plasmaskärmar för att kunna hålla ordentliga telefonkonferenser. Pengarna flöt som honung i paradiset.

George W Bush stoppade in mer pengar i den svarta budgeten än någon annan president hade gjort under hela den tid, som USA hade funnits. Svarta budgeten kan ses som en mätare av hur mycket konstigheter en president ägnar sig åt. Hur många hemliga operationer och dödspatruller, som sätts ihop.

30 miljarder dollar slussades över till den svarta budgeten fram till i januari 2004 för att läggas på bisarra projekt, där som en soldat kallade det "odjuret" i människan kom fram.

Dr Oliver Lowery hade tagit patent på något som kallades för "tyst subliminalt presentationssystem". Denna uppfinning kunde framkalla tolv positiva känslor och tjugosex negativa känslor hos den som utsattes för detta system. Allt doldes under vanlig musik, popmusik eller vilken musik som helst, som spelades för fångar.

När dr Lowery uttalar sig så står han i ett labb någonstans i världen, där det finns forskare från sexton olika länder. Och han heter Hamish McLaren.

Amerikanska militären hade använt och forskat om ljud i tjugofem år. Det fanns positiva tysta ljud och negativa tysta ljud. De negativa användes på skurkar, medan de positiva kunde lugna foster. Och göra dem intelligenta.

Amerikanarna hade använt de där negativa ljuden under det första Gulfkriget. Man kunde sända in ljud i huvudet på folk genom de enklaste melodier. Eller genom ett fönster, som man avfyrar en laser eller som man kan höra röster genom fönsterglas.

Scotland Yard och ryssarna använder också tekniken berättade Oliver Lowery/Hamish McLaren.

Det här ni läste ovan är ett sammandrag, referat ur några sidor ur boken Män som stirrar på getter av Jon Ronson. Den är nyligen utgiven av bokförlaget Optimal förlag.

lördag 30 januari 2010

Män som stirrar på getter

Så heter en bok och en ny storfilm med George Clooney, Jeff Bridges, Ewan McGregor och Kevin Spacey. Plus en get då. Med getskägg (manlig antagligen).

Denna bok och film handlar om hur jävliga människor kan vara mot varandra. Och mot getter.

Musik kan användas till att förvirra. Det vet ni kanske?

Det var när man gjorde en sång för barnen om ett berg, för att få dem att inse vad ett berg var, som detta upptäcktes i TV-programmet Sesame Street.

Omkring 40 procent av barnen visste redan vad ett berg var innan de hörde sången, men sedan efteråt hade antalet procent av barnen som begrep vad ett berg var sjunkit till kring 29 procent. Sången spred förvirring alltså.

Paranormala förmågor har länge använts för att ta reda på vad fienden sysslar med. Gå in i deras anläggningar att rita upp dem. Och sådana ting. Det beskrevs redan i Psychic Warrior av David Morehouse. Han var med i CIA:s Stargateprogram.

Filmen om hur man med övernaturliga förmågor stirrar ihjäl en get lär vara en komedi. Och den skulle redan ha haft premiär också i Sverige, men har inte haft det vad jag vet (rätta mig annars alla snälla besserwissrar;).

Tröttsam klimatuppvärmning sic!

Ja nu har vattnet frusit i köket. Det har det gjort förut. Vi är nere på den kallaste temperaturen -22 grader Celsius. Utomhus alltså.

Det har varit så här kallt tidigare som sagt under de snart 23 år vi har bott här och det har varit varmare. Vi får hyra en byggfläkt och ställa under huset. Det har hjälpt förut.

På toan i andra änden av huset har vi dock vatten, så det gick att få en kopp te i morse. Får jaga ut sambon att skotta. Själv har jag skottat hela veckan. Nu är det hans tur.

Rubriken är ironisk för de som inte begriper.

Och alla husdjur lever fast de har varit ute. Känns som ett mirakel i detta läge.

Min äldste son lever på snöskottning just nu. Så det är boom i hans företag. Han skottar tak och får skotta samma hus om och om igen. Annars brukar jan-feb vara månader utan så mycket jobb, men inte i år.

Frys inte ihjäl där ute!

PS. Min äldste son säger han aldrig har sett någon skotta tak, som är kvinna. Hur vore det med en liten kvotering alla feminister? ;) sic! DS.

PSPS. Nu har min duktige sambo fixat byggfläkt, satt in den under huset och rören har tinat... (klockan är kvart i fyra på eftermiddagen). Gud vad jag älskar alla underbara män och särskilt min egen... :) Dessutom har han skottat upp snö runt hela huset (vi har meterhöga drivor, så råvaran finns det gott om). Vattnet är rostigt för vi har järn i det, men det är bara att spola så blir det rent igen. UNDERBART. DSDS.

fredag 29 januari 2010

Releaseparty hos Ebba Lindsö

I kväll är det stort releaseparty hos Ebba Lindsö apropå den där trista boken hon har skrivit med påhopp på sina styvbarn bland annat.

Något som Lena Magnergård reagerade över i en artikel på Newsmill eftersom hon är den biologiska mamman till dessa.

Bonnier förlag vill inte berätta vilka som är inbjudna, eftersom det är ett privat party, men säger att inte skulle en man ha fått så många elaka kommentarer, som stackars Ebba Lindsö har fått nu.

Ja, det är det gamla vanliga, att kvinnorna dom är det synd om. Hur välbetalda och hur höga positioner de än har. Och alltid är det för att de är kvinnor, som de blir så utsatta. Stackarna.

Och hur blir det nu då Lena Magnergård. Nu har du chansen att slåss för dina barn en gång till. Partyt är väl på Harrvägen på Lidingö? Då har du möjlighet att gästa partyt och framföra dina åsikter. Det skulle kvällstidningarna gilla.

Och inte fasen bryr sig varken du eller Ebba Lindsö om barnen. Cecilia Magnergård är väl nästan 21 år och alltså myndig sedan länge. Är inte hon yngst? Eller har hon en yngre syster på 16 år?

Barnen är inte era ägodelar utan har rätt till sina egna liv.

Gör Barnkonventionen till lag så att barnen kan försvara sig mot sina föräldrar!

Urtrista PR-firman Linda Skugge

Och så satt Linda Skugge i SVT i morse i det där långtråkiga förmiddagsprogrammet, som de har åstadkommit. Orkar aldrig lyssna särskilt länge för intervjuerna tar aldrig slut. Det gjorde den här inte heller.

Men Skugge var en upp-poppad version av sig själv med illrött hår, uppsatt i något kvastliknande och med ett svart kors runt halsen (aha hon är kristen skulle vara förbjudet i Frankrike att demonstrera), plus svarta halsband och svarta kläder.

Och hon pratade med sin lilla flickröst om hur hon aningslöst hade börjat jobba på Expressen som 18-åring och blivit påhoppad av kreti och pleti, som bara var avundsjuka vad hon begrep. Jestaness!

Hennes barn har minsann inte fått en lika trygg barndom (i Bromma), som hon fick, för det skulle inte vara bra för dem (så de bor i Sollentuna). Hon hade tvingat dem att ständigt byta dagis och skolor. För då skulle de lära sig att ta för sig.

De har inte drabbats av rotlöshet då? Men sådant frågar förstås inte programledaren.

Och så fick hon en fråga om mjukmedel (ftalater, som sägs skada foster och ge adhd, varken programledaren eller Skugge själv visste att de finns i schampo, parfymer, plaster ja lite överallt). Använder hon mjukmedel?

Nej, hon är så snål (här kom hon på sig och ändrade sig till sparsam) så hon använder mjukmedel till de vuxna, men inte till barnen.

- För det spelar ingen roll om barnens kläder luktar gott eller inte, kläcker hon ur sig.

För helsike tjejer på er mamma och lär henne veta hut. Uppfostra henne! Det räckte för min del med de där påståendena för att jag skulle begripa att denna snart 37-åriga mamma inte har en susning...

Hurra vi kommer att få massor med sol

Fascinerad sitter jag och tittar på två killar, som klättrande sågar ned den balsampoppel, som har skymt solen för oss genom sin enorma storlek på granntomten.

De tog grenarna på vägen upp, kapade topparna på den delade tvillingpoppeln och är nu på väg nedåt och tar bit för bit med sig av stammen.

Herregud så bra att det finns sådana människor.

Själva har vi anlitat Skogs-Hasse en gång. Han klättrade utan linor och hjälm rakt upp och gjorde likadant med de björkar vi behövde ta ned. Hans kropp hade format sig efter träden och benen var krumma och höll honom fast.

Men de här killarna som klättrar nu har skyddsutrustning, linor, hjälm, hörselskydd och handskar plus varma kläder förstås. Det är minus 13 ute.

Så spännande det ska bli när solen någon gång behagar att visa sig. Vi kommer att få massor med sol, för den där poppeln stod rakt i söder.

Räddaren i nöden

J D Salinger är död 91 år gammal och min yngste son hann läsa boken innan författaren dog och skriva en liten essä om den i skolan.

Alla vet väl vid det här laget att huvudpersonen i boken berättar historien från psyket och det har inspirerat människor att bli som figuren i boken. Märkligt nog.

En som gjorde det var John Lennons mördare, som gick omkring med denna bok. Kanske insåg han inte att ifall han blev en copycat så skulle han också hamna inom lås och bom.

Egentligen ville denne mördare vara som John Lennon, men när inte det gick att bli berömd för något positivt återstod att göra det mest negativa.

J D Salinger var en enstöring, som inte hade gett några intervjuer på 30 år och inte publicerat sig sedan 1965. Kanske räckte det med denna bok, som påverkade så mycket.

Räddare på svenska har en dubbelbetydelse. I boken vill huvudpersonen vara en räddare av de barn han ser går mot vuxenvärlden, vilken han uppfattar som förljugen. Han vill rädda dem. Samtidigt finns det ingen som är räddare än han.

Så ser människans villkor ut också i dag och människor som hamnar på psyket eller i fängelse är ofta sina egna värsta fiender. De ser inte att de gör allt för att slippa bli vuxna och leva ett ordentligt liv. De är ihjälskrämda och vågar inte språnget till ett verkligt levande liv.

Detta stora språng inträffar inte bara en gång i livet, mellan barndom och vuxenvärld, utan vi utvecklas ständigt mot något mer som människor. Om vi vågar.

Det som är människors uppgift i detta är att hjälpa varandra och därmed bli räddare i nöden för varandra.

torsdag 28 januari 2010

Mona Sahlin gillar burkor

Hon tycker absolut att alla, som vill ska få gå omkring i detta plagg.

Skulle hon tycka likadant ifall det handlade om att ärkebiskopen i Sverige kom på, att i Jerusalem för 2000 år sedan så gick kvinnorna omkring i heltäckande med sjalar runt huvudet och männen hade också heltäckande, så därför ska alla kristna täcka hela kroppen. I Sverige år 2010.

Burkor och niqaber hör inte hemma i ett icke-religiöst samhälle som Sverige är, men låt gärna valrörelsen handla om detta. Så perifert att det lika gärna kunde röra ifall moppekillar ändå inte ska få gå in på banken iförda sina hjälmar.

Och naturligtvis handlar detta om invandrarnas röster för Mona Sahlin och då mer specifikt de som är muslimer. Och i koranen står det lika lite som i bibeln hur kvinnor ska gå klädda. Detta klädmode är något som har funnits i öknen, där kvinnor eventuellt ville skydda sig mot sandstormar.

Precis som att vissa män i vissa delar av Afrika går klädda i något som ser ut som burkor, för att skydda sig mot sandstormar.

Men inte heller när det är snöstorm, som det är nu i Sverige så skyddar en burka. Tyg blir vått och tungt och kyler ned den som har det på sig. Det kan till och med vara livsfarligt att gå ut i burka eller niqab i ett så kallt land som vårt.

Inte vill vi väl att de stackars kvinnorna ska frysa ihjäl för att de inte är anpassade till klimatet?

Även de buddhistiska munkar som bor här ute på Värmdö har insett att det inte är så praktiskt att gå runt i sina gula skynken med sandaler på fötterna i minus 10-20 och med snödrev. De har bytt till vinterstövlar och tjocka jackor.

Att syssla med klädmode i valrörelsen är kanske lika kul som att ha en dyr märkesväska, men några röster får inte Mona Sahlin på det.

onsdag 27 januari 2010

Godnattsamtal på dårhuset

Stella Bondkatt: Jo hörni nu har den där galningen där ute i andra rummet helt och hållet ramlat ihop. Ska vi inte ta och skriva och påtala det så att de inte publicerar artiklarna heller?

Maja Gräddnos: Jag hör röster hör inte ni det också? Och dom försökte få mig att begå självmord så sent som i går.

Trista Trisse: Japp jag hör också röster och då får jag sån lust att döda någon. Brukar ni också få det?

Fina katten: Jo jag hör också röster... de brukar rabbla mina läxor från det att jag var liten...

Charlie: Ja när jag ska gå och sova brukar jag se på film ini i huvudet, med ljud och allt. Och jag hör också röster. Ibland andra saker också som kyrkklockor...

Maja Gräddnos: Ja jag undrar hur det är att vara schizofren och galen... tänk att jag aldrig har fått uppleva det.

Stella Bondkatt: Ja själv vill jag inte påtala att han är galen här i rummet bredvid... men jag tycker vi måste stoppa hans artiklar. Vilka skriver?

Alfahonor och alfahannar bestämmer

Jag fick en bild i mitt huvud i morse när jag tittade på Malou von Sivers: av människor som gick med rumporna uppåt och hade KÖNET allra högst upp istället för huvudet.

För hon pratade med skådespelerskan och regissören Helena Bergström och journalisten och författaren Katarina "Alfahannen" Wennstam.

Och självklart så var det FÖRTRYCKET som stod i centrum och de där starka kvinnorna drev tesen att genierna och alfahannarna i alla tider har förtryckt både alfahonorna och flocken. Männen nu igen. Så klart.

Männen är förtryckare och kvinnor offer. Av födsel och ohejdad vana.

Det lustiga var att Helena Bergström på Guldbaggegalan hade drivit med begreppet och talat om alfahannarna och så gått över till att prata om att hon nu var regissör och hade en filmroll för en ung och snygg man, men vi fick inte höra till slut vad hon sade.

Var det alldeles för politiskt okorrekt? Att vända på begreppet och låta henne bli alfahona? Skulle det ha blivit sexuella trakasserier då åt motsatta hållet? Så vi fick inte höra hennes fina tal på Guldbaggegalan till slutet?

Det blir censur av ett tal av Helena Bergström i TV4, för att Malou och co ska underbygga sin tes om alfahannarna. Utan att bli störd av att där sitter tre alfahonor i studion och pratar.

Jag tycker nog att vi är människor och personer i första hand, inte går vi omkring med rumporna i vädret och våra kön högst upp? Vi definieras inte av våra KÖN.

Och flocken klarar sig absolut inte utan alfahonan. Det var därför de "tog bort" alla vargarna i Skånes djurpark. För alfahonan hade blivit skjuten.

Det humorlösa samhället är här

Det säger Anders Mildner i en krönika i Svenska Dagbladet. Vi skämtar i det här landet med vänner och bekanta, när vi talar i telefon, chattar eller sänder ut budskap via blogg och kommentarer.

Men det får man inte. Inte jag. Jag blir anklagad för att vara raljant att inte vara seriös, att inte kunna debattera och till slut så misstänks jag för att vara sjuk.

Så behandlar man någon som man tror sitter på en upphöjd parnass, som en Gud på Olympen och som absolut inte kan sänka sig ned till populasen. Den ska man istället välta av tronen eller sjukförklara. I den politiska korrekthetens namn. En åsikt ett folk.

Skämt och humor är en fogmassa i relationer skriver Anders Mildner. Och ju längre bort vi är från varandra desto större behov att använda sig av leenden för att skapa en intimitet. Så skriver han.

Men mycket ofta möter jag istället humorlöshet, iskall tystnad och som sagt i värsta fall sjukförklaringar.

Men Anders Mildner skriver om att ifall inte de flera hundra som kontaktar honom varje dag inte hade använt sig av humor hade de framstått som "fullständigt tokiga".

Så när människor på internet inte förstår skämt, då måste det utfärdas en varningsflagg. Då är de redan så fulla av förutbestämda åsikter att de inte kan ta in detta respektlösa. Då vill de ligga vid fötterna på någon de kan beundra. Och debatten ska vara gravallvarlig och på liv och död.

Men i en sådan värld, där det inte längre går att använda ironi eller skämt och där människor på Newsmill skriver till redaktörerna och tycker att nu kan jag inte längre få skriva där, för titta här vad hon skämtar och fånar sig.

En sådan värld är livsfarlig. Då riskerar människor att uteslutas, för att de visar upp sina olika sidor och inte stenhårt attackerar allt vad de kan. Slåss på liv och död.

För att jag inte är en enkelspårig robot som går med på de villkor, som kommentatorerna tycker ska råda, så ska jag uteslutas.

När människor förlorar sin humor då har de blivit mindre gudomliga, inte mer. Och precis som Anders Mildner säger i Svenska Dagbladet i dag så blir den världen tråkig och sämre att leva i.

PS. Jag såg att det var signaturen Stella Tilde som uppmanade alla att skriva till Newsmill-redaktörerna och hindra mig från att publicera mig. Detta gjorde hon inne på Maja lundgrens blogg. Borde inte då Maja Lundgren ha hävdat den frihet i yttrandet som hon har och att den gäller för alla andra. Eller vad säger Bonnier, som äger både Newsmill och förlaget där Maja Lundgrens böcker kommer ut? DS.

Eva Gabrielsson tar över Stieg Larssons mantel

Uppenbarligen vill Eva Gabrielsson ta över Stieg Larssons författarskap nu när han är död. Och det är vad hela arvsprocessen handlar om för hennes del. Mer än om de 20 miljoner, som hon redan har blivit erbjuden av far och bror till Stieg Larsson.

Hon befinner sig på en glidande skala i sina uttalanden, mot att ta över mer och mer av de uttryck och de ordvändningar och det innehåll, som finns i Millennieböckerna. Och hon har uttryckt att hon inte riktigt vet vilket som är Stieg och vilket som är hon själv i de tre böckerna.

De levde så tätt ihop och var så sammanvuxna att det inte går att urskilja vad som är vad eller vem. Detta säger hon till danska Politiken.

”Jag har svårt att se vad som uteslutande är Stieg och vad som uteslutande är jag i Millenniums språk, innehåll och så vidare." Så säger hon, men samtidigt menar hon att hon inte kan säga mer offentligt.

Uppenbarligen handlar hela arvsprocessen om det kulturella arvet och hon har hela tiden hävdat att hon är den som har rätt till det fjärde, ej färdigskrivna manuset. För hon kan färdigställa det.

Om Eva Gabrielsson enbart hade varit intresserad av pengar, så hade hon kunnat avsluta arvstvisten och ha tagit emot de 20 miljoner som hon redan har blivit erbjuden.

Men det hela handlar om en syn på världen, som hon delade med sin sambo. Ett förhållningssätt, som de skapade tillsammans. Och detta arv kan ingen mer än hon ta hand om.

Eva Gabrielsson skriver själv en bok som handlar om saknaden och sorgen efter att plötsligt ha förlorat sin livskamrat, men också om det ekonomiska efterspelet, underbyggt av dagboksanteckningar och mejlväxlingar. Boken kommer att ha titeln "Året efter Stieg".

Här finns ursprungsartikeln.

Saab är hemma

Det skrev jag redan i förrgår, för det kändes i luften att det var så. It´s blowing in the wind som Bob Dylan sjunger.

Det går faktiskt att lyfta huvudet och vädra i luften och känna... det är en mycket bra egenskap hos någon som jobbar med nyheter, men denna distinkta näsa kan bli förvillad av för mycket fakta, för mycket ord, att det pratas för mycket runt omkring.

Då dras journalisten in i de spekulationer, som alltid pågår. Det är bättre att dra sig tillbaka till en stilla plats inom sig själv, men det där är obegripligt för de flesta människor.

Jag fick någon hånfull fråga om det under min senaste artikel på Newsmill från någon som inte begrep ett smack om sådant. Eller som låtsades inte begripa.

För att kunna skriva artiklar och böcker är det viktigt att leva på alla dessa nivåer, som finns hos människor. Att ta in allt som kommer både utifrån och inifrån. Men som sagt de flesta förstår inte vad det betyder.

Man bearbetar detta inom sig själv och släpper sedan ut det i en läsbar form. Och förvandlar samtidigt världen en smula. Den makten har ord om man tar dem på allvar och inser att det är en skapande process. Också ute i världen.

Och om man blir tagen på allvar av orden. Det där djupet brukar också konstnärer prata om ibland. När verket stirrar tillbaka på konstnären och förvandlar också honom eller henne.

Det är en alkemisk process om man går in i den. Alkemister förvandlade genom att arbeta konkret med materien också sig själva.

Just nu är jag upptagen av ett mycket intensivt skede i mitt skapande liv. Jag hoppas att jag kan berätta mera om det inom kort. Både storaffärer som Saab och det jag pysslar med behöver tystnad. Annars störs processen.

tisdag 26 januari 2010

The Love Generation

2 juli 2004 16.43

Jag lyssnar på musik från 60-talet och förstår låtarna mycket bättre. De har överlevt och de får mitt hjärta att dansa. Aquarius/Let the sunshine in med Fith Dimension, Summer in the city med Lovin´ Spoonful, California dreamin´med Mamas & Papas, Somebody to love med Jefferson Airplane, San Francisco (be sure to wear flowers in your hair) med Scott McKenzie.

Musik från 1965 till 1969 ungefär. Då jag var 19-24 år gammal och det hände så mycket. Jag fick mitt första barn och min mamma dog. Musiken tröstade mig då, som den gör nu. Den smeker mitt hjärta ömsint.

Eight miles high med Byrds, Daydream med Lovin´ Spoonful. Need your love so bad med Fleetwood Mac, White rabbit med Jefferson Airplane, Brand new key med Melanie, Winchester cathedral med New Vaudeville Band, Dedicated flower of fashion med Kinks, Up up and away med Fifth Dimension, Little girl med Syndicate of Sound och Joy to the world med Three dog night.

Jag vill inte vara ung igen, men jag vill känna känslorna, som jag kände då och musiken får mig att göra det. Så lätt och enkelt allt var. Varje dag som ett oändligt långt strålknippe av solsken och nya härliga erfarenheter. Allt var möjligt och livet låg framför mig.

Samtidigt visste jag inte mycket om hur jag skulle använda hela mig själv. Hur det skulle gå att sammanjämka alla mina motstridiga sidor, alla de olika talanger och gåvor jag en gång hade fått när jag föddes. Men jag visste att det var viktigt att lyssna inåt, att försöka följa det som brukar kallas hjärtats röst och som inte betyder nåt för dom allra flesta. Lite fånigt och romantiskt bara.

Utdrag ur min dagbok
Ett Sekel av Tystnad
sid 235-236

Män som hatar kvinnor

hatar sig själva också. Så kan man kanske sammanfatta Stieg Larssons bok. Nä, jag har inte läst den, så jag vet inte. Och inte sett filmen heller.

Jag behöver inte det längre när jag inte har som yrke att jobba med kulturmaterial. Jag är fri att ta del av det jag vill och det gör jag också.

Men någonstans i huset finns boken och jag har försökt att läsa den. Men att läsa om detta (som så många gör) har räckt för mig. Är allergisk mot våld sedan min mamma utsattes för grovt sådant.

Att läsa om våld och se våld (även fiktivt på film) blir som att utsättas för det igen, när man en gång har varit utsatt för det i verkliga livet. Och vem har inte det?

Men naturligtvis är det så att män som hatar kvinnor hatar sig själva. Och kvinnor som låter sig hatas och slås hatar också sig själva. Det är baksidan av våra gamla könsroller. De där mannen skulle vara stor och stark och beskyddande och kvinnorna små, rara och omhändertagande.

Det är som om vi tror att det inte finns mörker, att dagen är det enda, som borde finnas. Och när vi inte tar till oss att det faktiskt finns dag och natt så lever vi i förnekelse.

Sa jag att Män som hatar kvinnor fick Guldbaggar i natt?

måndag 25 januari 2010

Vi älskar att hata Liza Marklund

Och särskilt nu när hon har sålt sig till USA och James Patterson. Och de har hittat på en historia, som sågas i den första (?) recensionen i Hallandsposten.

Liza Marklund själv publicerar som vanligt sina krönikor i Expressen, men den här gången får allmänheten skriva kommentarer. Hon försöker peka på att rövarna tar pengar från Röda korset - Johan af Donner - och andra organisationer. Dessa pengar som skulle ha gått till nödlidande.

Men hon får mothugg i kommentarerna, som tycker att hon är en hycklare och en rövare själv bland annat:

Postat av femtioåtta den 25 jan 2010 kl 13:23
Man ser på kommentarerna här vilken trovärdighet Liza Marklund har. Den sjönk till botten i och med hennes ljug i Elisabeth Hermon-affären, Gömda, Paradiset och hennes krönikor om "den våldtagne pojken".
Hur många liv har hon förstört, Liza Marklund ? Ganska många och hon erkänner inte egen skuld i någonting. Det är vi läsare som är ointelligenta som inte begrep att "Gömda" inte var en sann historia.
Hon ljuger och gör fastighetsklipp som den värsta representanten för "rövarkulturen" och så har hon mage att skriva meningar som "Att det finns giriga människor, det vet vi. Sådana som gör det mest otänkbara för att komma över en hacka ". Att ljuga är åtminstone för mig otänkbart, men uppenbarligen inte för dig Liza.
Hyckleri kallas det för.


Postat av Minglan den 25 jan 2010 kl 11:12
Lisa Marklund blev känd genom böckerna Gömda och Asyl, de böcker, som hon fram tills alldeles nyligen, påstod var sanna!!!
"Ingenting har lagts till, det har inte behövts."
I soffa efter soffa, i intervju efter intervju, har hon bedyrat att dessa böckers handling har varit hämtat "direkt ur verkligheten".
Det visade sig, närmare bestämt i december-08 (?) att handlingen i dessa böcker,till största delen, är ett resultat av Lisa Marklunds egen fantasi.
Under sin väg att bli känd och rik, har alltså Lisa Marklund fabulerat ihop en (flera) historia/er, som har krossat livet för både barn och vuxna, Glöm inte detta, nu när mediaSverige lagt in växeln, för att försöka återge Lisa Marklund det rykte, som för alltid har svärtats ner genom hennes falskspel!!!

Postat av granitsvensk 45 den 25 jan 2010 kl 11:05
LizaM är körd utan att hon ens vet om det själv, ganska lustigt faktiskt. Lever priviligerat och frotterar sig med eliten. Har kommit med mängder av dubiösa påståenden.
Men de har väl passat hennes dimmiga poltitiska agenda.
LizaM är en av de många i eliten som talar med kluven tunga.

Det var några av kommentarerna.

För övrigt tycker jag inte att Expressen har råd med en sådan krönikör längre och att hon fortfarande är Unicef-ambassadör är riktigt skamligt. Denna organisation, som säger sig jobba för alla barn. Men varenda gång som Liza Marklund skriver om utsatta barn, så är det illustrerat med en bild på svarta barn.

I både Sverige och USA finns barn, som hon har skadat genom att bland annat förfölja Osama Awad, en pappa, som inte ansågs värd att få se sin lilla flicka växa upp. Dock så är det enbart Mikael Persbrandt som står i TV numera för att propagera för Unicef. Liza Marklunds moraliska värde är i botten och inte lär det bli bättre med nya boken.

All kredd för att Liza Marklund är avslöjad ska gå till Monica Antonsson, som inte har fått några riktigt stora utmärkelser för det. Men här kan ni köpa hennes bok Mia - Sanningen om Gömda.

Saab är hemma igen!

Spyker köper Saab och regeringen sammanträder. Enligt Realtid så beror denna vändning från GM:s sida att Saab-ägarna själva protesterade över världen.

GM vill inte förlora goodwill och protester hjälper. Kanske hjälper det också att det finns någon som lägger upp rätt antal miljarder?

Tidigare har GM lagt ned amerikanska märken utan att få protester, men när det gäller Saab och Sverige så finns det något som berör känslor hos Saab-ägare. Nostalgi går hem också hos ett amerikanskt företag. De är svaga för sentiment och känsloladdade uttryck i USA.

Och nu kan väl inte svenska regeringen annat än lyckönska GM till detta och ställa upp med det som behövs? Vad var det nu garantier så att det blir EU-lån?

Den nya tiden är här när inte svenska skattebetalare ska betala allt! Hurra!

PS. Marknaden tror på köpet för nu rusar aktien. Och regeringen startade sitt extra sammanträde nästan exakt när jag la upp det här inlägget. DS.

PSPS. Nä nu vill dom inte säga nåt och sammanträdet handlade inte om Saab säger Maud Olofsson... buhu jag vill inte vara med längre i den här berg-och-dal-banan... DSDS.

PSPSPS. Handeln med Spykers aktier är stoppad vid 14-tiden 26 januari... kan dom ha ljugit om vad som hände på regeringssammanträdet? DSDSDS.

Mamma till en mördare

Jag drömde en mardröm i natt, att ett stort antal pojkar hade fästs vid en vagn och släpades efter den tills de skadades och dödades. Vi andra som var vuxna stod vid sidorna om vägen och tittade på. Vi kunde inte göra något.

Det var en överhet, som hade bestämt att de skulle göra så med pojkarna. Denna dröm liknade det som har beskrivits hände svarta i södra USA när rasismen var som värst. Men här var det iscensatt från samhället. Det var kollektivt bestämt att vi skulle göra så.

En vagn är symbol för framgång i tarotkortleken. Så dessa pojkar var kopplade till framgångsvagnen och offrades efter den.

Jag tänker att kanske är det detta som pågår i detta nu, att vi offrar pojkar i vår stress efter framgång och dömer dem till skador och död. Att samhället uppför sig så.

I går kväll såg jag reprisen av Mamma till en mördare på TV4 Fakta. Där satt brodern Thomas, som hade knivmördat sin bror Kent.

Det framgick av programmet att de båda pojkarna hade vuxit upp utan pappa, bara med en sporadisk kontakt med honom och pappan var nu död. De hade varit hänvisade till sig själva för mamma Leila hade jobbat jämt och varit borta. Bara mormor hade varit någon slags trygghet.

Vi fick inte veta varför denna mamma hade satt två pojkar till världen med samme man och inte låtit honom vara pappa åt dem. Eller varför han inte hade kunnat vara pappa åt dem.

Och mamma hade gett lillebror Thomas i uppdrag att se efter Kent, för han var den stökige, den som hon oroade sig för. Hon jobbade. Och hon var med i kyrkan och djupt troende och hade alltid inpräntat i dem att vara snälla och goda.

Det gick över styr en gång när de båda bröderna träffades för Kent behövde pengar och de satt och drack tillsammans. Kent var konstig av för mycket och långvarigt haschande och de kom i slagsmål. Kent hade en sax riktad mot brodern. När Thomas ville ut ur lägenheten kunde han inte komma till dörren och fick tag i en kniv i köket. Brodern dog av sex knivhugg.

Detta hände när de båda bröderna var 38 respektive 36 och de borde ha varit vuxna och haft egna familjer. Istället råkade de ut för att hatet fick chansen att gå in emellan dem och dödade den ene av dem. De hade detta mönster med sig sedan barndomen och den broder, som dödade den andre minns inte allt, som hände. Han har bara fläckvisa minnesbilder av att brodern står över honom med en sax, att han själv försöker komma ut ur lägenheten, att han ser köket och inser att han måste försvara sig med något. Att brodern dör framför hans ögon.

För mig var det uppenbart att dessa båda kvarlevande i en familj, som borde ha omfattat fyra personer (brodern och pappan) hade halverats för den fanns inte från början. Och att ett par pojkar, som har vuxit upp hänvisade till varandra blir involverade i ett slags beroendeförhållande av varandra även som vuxna. Om pappan fick man inte veta ett enda dugg och mamma Leila hade vänt sig till Gud och överlåtit allt i hans famn. Gud kanske skulle vara Fader åt både henne och barnen?

De båda överlevande avslutade filmen med att besöka den döde broderns grav på Skogskyrkogården i Stockholm. Och då sa mamma Leila att de skulle träffas i himlen allihop. Fast då tog hon fortfarande inte med pappan utan det handlade bara om den döde brodern.

När jag tittar runt på bloggar så är det ingen enda som har sett hur blind mamman verkar vara och hur illa det var för pojkarna att hänvisas åt sig själva när de var små. Detta som trots allt sägs i programmet har gått alla förbi.

Magdalena Graaf skriver om hur tragiskt det är att vara denna mamma och hon går därigenom in i den gängse bilden av den madonnaliknande mamman, som bara uthärdar, som aldrig har något ansvar, som inte kan se att hon faktiskt har satt dessa pojkar till världen och har haft ansvaret för att de skulle växa upp i trygghet, både fysisk och psykisk.

Det var mycket vi inte fick veta i programmet. Ingen mer än den lilla familjen fick komma till tals och så en vän till Kent, som framhöll att han kunde sitta i åtta timmar och spela trummor. Öva sin musik. Och att de båda bröderna bråkade så deras vänner hade sagt, att en dag kommer den ena att döda den andra.

Att uttrycka sig i musik är förstås ett uttryckssätt, som hör ihop med höger hjärnhalva, men om den halvan inte har kontakt med den vänstra så kan personen i fråga aldrig koppla ihop det som behöver kopplas: att begripa i språk vad som har hänt. Att kunna förklara för sig själv hur världen ser ut och hur man själv fungerar. Av det lilla jag vet så verkar storebrodern ha flytt livet genom droger.

Men allt detta har gått förbi deras mamma Leila. Hon hade ingen aning. De flyttade båda hemifrån tidigt och stöttade varandra också då. Ibland jobbade de på samma jobb.

Thomas Bergström, som är den bror som fick 8 års fängelse för dråpet på brodern har en egen blogg. Där säger han att han aldrig hade för avsikt att döda sin bror. Han är fortfarande inte skyldig till det han har dömts för och i programmet sade han att ifall han hade haft universitetsubildning och inte varit dömd förut, så skulle domen inte ha sett ut som den gjorde.

Ja en tidigare dom ligger en brottsling i fatet (vet inte vad han var dömd för) och naturligtvis hjälper det om man har fått en universitetsutbildning, för det tyder på en helt annan uppväxtmiljö än den som Thomas och Kent växte upp i.

Här nedan finns statistik från Storbritannien, statistik från Fathercare, har inte hittat samma slags statistik för Sverige:

* 72 procent av alla tonårsmördare växer upp utan pappor

* 60 procent av alla våldtäktsmän växer upp i faderlösa hem

* 70 procent av barn som omhändertas av de sociala myndigheterna
eller som sitter på ungdomsvårdsskolor växer upp i enföräldrahushåll

* Faderlösa barn hoppar av skolan dubbelt så ofta som andra barn

* Barn vars fäder är frånvarande presterar konsekvent lägre än normen
i läsning och matematik

* Tre av fyra tonårssjälvmord inträffar i enföräldrahushåll

* Barn som bor utan sina pappor råkar oftare ut för olyckor
och får i högre grad kronisk astma, huvudvärk och talsvårigheter

* 80 procent av ungdomarna på psykiatriska kliniker
kommer från faderlösa hem

* Av de flickor som växer upp utan pappor blir:
64 procent sannolikt gravida före äktenskapet
och 53 procent gifter sig sannolikt som tonåringar

* 92 procent av de som gifter sig som tonåringar
kommer sannolikt att skilja sig

* En forskningsrapport fastställer sambandet mellan faderlöshet
och unga mäns våld (speciellt mot kvinnor)

* Faderlösa flickor löper nio (9) gånger större risk
att bli utsatta för våldtäkt och sexuella övergrepp

Är det verkligen en stor samhällsfråga? Att barn inte har rätt till sina båda föräldrar?

För alla som menar allvar när de säger att barn behöver båda sina föräldrar borde detta vara en stor samhällsfråga.

Alltför många pappor ger också upp, när de märker att de inte får det stöd som de förväntade sig att samhället skulle ge i liknande situationer. Tvärtom motarbetas deras försök att vara en närvarande förälder för sina barn. Det finns ingen statistik över dessa fall. Min uppfattning är därför att mörkertalet är väldigt stort med tanke på antalet separationer i Sverige, som ligger kring 50 000 per år.

Om ett enda barn tvingas ta död på sina känslor gentemot en av sina föräldrar, därför att den andra föräldern vill hämnas eller såra den andre föräldern, och samhället accepterar detta, så är det en stor förlust för samhället och en stor samhällsfråga. Detta pågår i detta nu.

Alla barn behöver en pappa.

Gör FN:s Barnkonvention till lag, så att barnen ställs i centrum och inte föräldrarna.

söndag 24 januari 2010

Linda Skugge hade helt fel om Stieg Larsson

Svenska Dagbladet uppmärksammar att Linda Skugge, vars artikel ligger i topp på Newmill hade helt fel om Stieg Larsson och Kurdo Baksi. Hon tror att Kurdo Baksi har hävdat att han skrev böckerna.

Hon kan heller inte stava till Stieg Larssons namn. Men hon skäms inte för det. Alltså min artikel ligger nedanför om detta och jag ligger i topp bland mest besökta på Newsmill tillsammans med Linda Skugge (hon är etta och jag tvåa).

Hon har alltså slarvat igenom denna artikel och inte kollat någonting. Ett femtonminuters jobb en fredagkväll, säger hon. Vilket förakt för läsaren. Hon och Liza Marklund är nog släkt.

PS. Och alldeles nyss fick Liza Marklund och James Patterson en kvart i TV4 (Marklunds vänners kanal) för att promota sin nya bok. Och då ser jag att jag stötte på den där James Patterson på stan på Östermalmstorg (utan att veta att det var han) och han såg så märklig ut att jag vände mig om efter honom och glodde. För han såg ut som en affärsman, men varför hade han färgat hår? DS.

lördag 23 januari 2010

Loa Falkman som kvinna

Jag satt och svettades ensam och allena på natten med redigeringen av teatersidan på DN, på den tiden böcker var finare än andra kulturyttringar (två avdelningar och bokkulturen hade egen chefredaktör). Och jag lyckades göra bort mig när jag trodde att Loa Falkman var en kvinna.

Han hade uppträtt och någon hade skrivit en recension (ingen fotograf hade varit där) och jag klämde i med "Fem kvinnor i leken" som rubrik till detta. Fick inte veta att jag hade missuppfattat, förrän en par dagar senare av kollegorna (redigerare är lediga emellan passen) och de upplyste mig också om att Aftonbladet hade drivit med den okunniga redigeraren.

Aftonbladet kultur tyckte det var så kul, att de gjorde en liten notis på, att det satt så icke faktakunniga människor på den fina redaktionen. Kul för dom också att häckla DN en smula. Själv var jag anonym som utgörare av sidan och slapp schavottera offentligt.

Men mina snälla kollegor sa att de också skulle ha trott att Loa var ett flicknamn, om de inte hade vetat.

Och så där kan det gå till i tidningsbranschen, precis som det gjorde i går kväll alltså, när Karin Eder-Ekman lyckades sätta in en bild på Stig Larsson på Newsmill, fast min artikel handlar om Stieg Larsson och ifall han nu hade en spökskrivare eller inte.

Det är mycket mänskligt att fela. Det sitter inga gudar på våra tidningar fast ibland verkar det som om läsarna kräver det. Att journalister och andra makthavare ska vara höjda över populasen och sitta uppe på något berg liknande Olympen.

Bilden på Stig Larsson var mycket tjusigare än den på Stieg Larsson, som nu finns där. Han ser så där utsjasad ut och trött, som han enligt Kurdo Baksi i nya boken om honom också var. Han hade sömnproblem och somnade ofta inte förrän fyra-fem på morgonen.

PS. Som ni ser om ni trycker på de blå bokstäverna där uppe så är Loa ett namn från Island och både män och kvinnor kan ha det. Det betyder fågeln som kom om våren. Passar till en sångare. DS.

fredag 22 januari 2010

En ny artikel på Newsmill

Min 28:e artikel är publicerad på Newsmill. Den handlar om Stieg Larsson och varför man eventuellt kan behöva en spökskrivare, men de klantskallarna på Newsmill har publicerat en bild på Stig Larsson och gömt undan min artikel. Så nu behöver jag er hjälp.

Gå in och läs den hundra gånger var så att den blir riktigt uppskattad! Snälla det kan ni väl. Mona-Pona och Reinfeldt är viktigare för redaktörerna - det är ju valår - så de har tryckt undan min artikel.

Jag har mejlat till PM Nilsson och frågat varför de har publicerat en bild på Stig Larsson istället för Stieg Larsson, som jag bad om. Alltså Stig Larsson borde nog vara död istället för Stieg Larsson. Det hade nog varit mera rättvist, men livet är inte rättvist. Det vet vi ju alla.

Stieg Larsson är alltså den författare som skrev Millennietrilogin. Jag tänker bli lika berömd som han är, utan att dö. Medan Stig Larsson var den där författaren som skulle pissa i munnen på om det nu var Åsa Beckman eller hela kulturredaktionen på DN. Han är inte så intressant som Stieg i varje fall.

Tryck på de färgade orden ovan så kommer ni till min artikel! Nej, jag skojade bara. Tryck för all del inte på de blå bokstäverna där uppe för då exploderar hela datorn!

PS. Nu har Newsmill bytt till en bild av Stieg Larsson över min artikel. Så bra.DS

PSPS. Och nu ligger detta ämne överst på Newsmill så att det är lätt att hitta alla de fyra artiklarna om detta. Tack alla ni som läser! DSDS.

PSPSPS. Jag fick ett mejl från Karin Eder-Ekman. Det var hon som hade klantat sig, hon ber om förlåt "från en trött redaktör" för den felaktiga bilden. Och visst förlåter jag henne. Det är inte jag som får på skallen om det är fel bild. Själv har jag också klantat mig i branschen, som när jag trodde att Loa Falkman var en kvinna! DSDSDS.

Ska både brottsling och brottsoffer låsas in?

Jag tycker att ni ska läsa Medborgarperspektivs senaste inlägg i debatten om vårt rättssystem.

Han frågar sig varför man inte låser in alla både de, som anses som brottslingar och de som står som anklagande på andra sidan under tiden som förundersökningen av ett eventuellt brott pågår.

Den självklara invändningen är förstås att den eller de andra brottsoffren är oskyldiga. Och ifall de är skyldiga till något så får det tas i en annan rättegång. Så ser vårt rättssystem ut.

Det är alltså alla de medverkande kring Tito Beltran och hans rättegång, som föranleder denna diskussion.

Har här begåtts ett politiskt justitiemord, därför att feministerna fick övertaget?

Monica Dahlström Lannes är en huvudperson, som uppenbarligen ömmar för kvinnor och barn och har den åsikten att de alltid är i underläge. Inblandad var också Thomas Bodström, vilket framstår som lite märkligt, men han skulle väl också kunna beteckna sig som feminist.

Tito Beltran och hans fru Jenny kämpar för hans oskuld och tänker ta detta fall genom alla rättsinstanser som finns. Sista anhalt är Europadomstolen.

Beltran vägrar att anpassa sig till fängelselivet och tänker riva sitt svenska pass när han kommer ut, har han sagt. Han skulle kunna få avverka straffet med fotboja, men vill som sagt inte underkasta sig några av de regler, som gäller för en dömd sexbrottsling. Eftersom han anser sig oskyldig.

De dödsdömda norrmännen kan flyttas till Norge

De i Kongo dödsdömda båda norrmännen Tjostolv Moland och Joshua French kan förflyttas till Norge. Det uppger norska radion.

I december dömdes de för detta:

Tjostolv Moland dömdes för dråp, spioneri, medhjälp till dråp och konspiration.

Joshua French dömdes för medhjälp till dråp, spioneri, mordförsök, konspiration och väpnat rån. Dessutom ska de tillsammans med den norska staten betala ett skadestånd på 500 miljoner dollar.

Bakgrunden ser ut så här:

I månadsskiftet april-maj förra året gav sig de båda norrmännen av på motorcykel från Uganda och satte kurs mot Kisangani vid Kongofloden i norra Demokratiska republiken Kongo.

Motorcykeln gick sönder. De hyrde en bil för att komma tillbaka till Uganda. På tillbakavägen blev chauffören ihjälskjuten. De kongolesiska myndigheterna menade att norrmännen låg bakom mordet.

När de efter några dagar grips bär de id-kort från det norska försvaret och visitkort från den ugandiska säkerhetsfirman SIG, som Moland startat, där de uppträder under andra namn. Några veckor därefter hittas också i regnskogen ett vapen som sägs tillhöra Moland.

Åtalet gäller inte bara mord utan även bland annat väpnat rån och spioneri.

Några av åklagarsidans huvudpunkter under rättegången har varit:

* Två vittnen som fanns med i bilen säger att de såg Moland skjuta chauffören.

* Om norrmännens berättelse om banditangrepp stämmer borde det ha funnits kulhål i bilen.

* Ett foto finns på Moland som skrattande torkar bort blod från bilen.

* De båda hade med sig GPS-utrustning, kartor och kompass, vilket skulle visa att de inte var vanliga turister utan spioner ute efter att utnyttja Kongos naturresurser.

* De båda har id-kort från försvaret som är giltiga till 2016.

* I Molands mobil har man funnit ett textmeddelande på engelska där Moland varnas för att uppge namn.

* I mobilen finns också en bild på en vit person iklädd militärbasker som pekar på östra Afrika på en karta

Försvaret har avvisat meddelanden, id-kort och foton som bevis. Att Moland skrattade på bilden där han torkade bort blod är bara uttryck för en lättnad över att ha kommit helskinnad ur en livsfarlig händelse. De båda norrmännen är tidigare soldater och har, säger de, utvecklat en teknik att använda humor för att klara ångestfyllda situationer.

Mannen som på en bild pekar på en Afrikakarta är en norsk pressfotograf. Bilden ska ha varit tagen på en fest.

Att de båda haft med sig gps och kompasser betyder heller ingenting, enligt försvaret. Det är ett kulturrelaterat problem. I rika länder är det saker som turister kan bära med sig.

Moland och French har en bakgrund i militären och säkerhetsbranschen. Joshua French har tjänstgjort i både det brittiska och det norska försvaret – han har dubbelt medborgarskap.

Enligt det norska försvaret har de båda inte haft något med detta att göra sedan 2007.

För två år sedan startade Tjostolv Moland säkerhetsfirman SIG Uganda. French skulle bli hans partner.

Skälet till Kongoresan är höljt i dunkel. Norrmännen har i förhör sagt att de ville göra en äventyrlig turistresa men samtidigt sondera terrängen för möjligheten att dra i gång actionrollspel för rika företagare, ett slags krigslekar i djungeln.

Enligt Molands partner i Uganda var de båda Kongo för att söka affärsmöjligheter, att hitta klienter för högriskuppdrag.

De kongolesiska myndigheterna har efter domen försäkrat att dödsdomen mot dem inte ska verkställas och nu verkar det som om de kan flyttas till Norge.

Stieg Larsson kunde inte skriva

Det berättar nu Anders Hellberg, som jobbade ihop med honom på TT. Stieg Larsson var nyhetsgrafiker och sysslade med sådant som inte var så inne eller så utvecklat på 70-80-talet.

När det gällde ord så var han inte så begåvad och fick inte ihop det:

- Och jag kunde konstatera – och jag skriver inte detta för att på något sätt nedvärdera denne begåvade man – att skriva kunde han helt enkelt inte. Språket var struttigt, ordföljden ofta fel, meningsbyggnaden enkelspårig och syntaxen ibland helt galen – alltså ett språk som måste skrivas om för att fungera professionellt. Jag brukade ha synpunkter och han accepterade tacksamt, det var inget dramatiskt i detta två kolleger emellan.

Anders Hellberg drar slutsatsen att det nog är Eva Gabrielsson, som har hjälpt Stieg Larsson att skriva sina böcker och att det kan vara en anledning till varför arvstvisten har blivit så utdragen. Ifall hon vara var ute efter pengar så hade hon ju redan kunnat få dem.

Kurdo Baksi tror också att det kan vara på det viset:

– Jag vägrade att läsa manus till Millenniumtrilogin för jag trodde helt enkelt inte att den kunde vara bra. Jag är en bättre skribent än vad han var, säger Kurdo Baksi när jag når honom när han är på väg mellan olika intervjuer.

– Det är fortfarande för mig en gåta hur han kunde skriva dessa böcker.

Eva Gabrielsson håller själv på och skriver en bok och vill i nuläget inte uttala sig mer om detta. Men hon säger att hon har med det i boken.

Babianflockens memento

I en samling babianer finns det alltid ett gäng, som tycker att de sitter inne med alla svaren. Och de kan diskutera babianer som är frånvarande och besluta hur de är en gång för alla.

I en upphottad situation så blir det ofta så att flocken slänger bananskal på de som de väljer ut. De skriar och skränar och förföljer allt vad de orkar och tycker att de andra i flocken är urdumma.

Och när en del av flocken känner att här går det inte att skria och umgås längre för då blir de slagna. Och de drar sig tyst och stilla därifrån. Då måste de andra i flocken förfölja de första.

Och slå och bombardera allt vad de förmår.

Sådant är babianflockens memento, men som tur är så är vi människor helt annorlunda.

torsdag 21 januari 2010

Malena Ivarsson pratar om mogen kärlek

Jag tror faktiskt inte hon har upplevt den riktigt förrän på gamla dagar. Man kan läsa det mellan raderna i hennes rätt härliga artikel på Newsmill.

Hon pratar om att man kan uppleva fina saker efter 60 och hon fyllde ju det förra året. År 2005 så gifte hon sig med Henry Unger, en gammal kärlek, som hon träffade på igen.

Hon berättar här om hur hårt livet var i Rosengård dit hon kom som utbildad socionom. Hon blev så chockad över att hamna i den verkligheten att hon blev djupt deprimerad.

Hon hade brutit upp från sin älskade Henry för att jobba, men det blev kaos för henne och hon hamnade på sjukhus i flera månader.

Hon är uppvuxen i ett prästhem, där det inte fick ligga saxar framme för de kunde påminna om sex. Helt obegripligt. Vilken mysko fantasi de där prästfamiljerna hade.

Men det där sjuka finns ju med i en Ingmar Bergman-film, när kvinnan sårar sig själv i underlivet, så han var tydligen också uppfostrad med de där föreställningarna.

När barnen började bli stora och maken och Malena Ivarsson skildes, så blev det kris igen för henne och då gick hon i terapi, jungiansk terapi. Hon var borta från livet i sex år. Det tog lång tid för henne att hitta tillbaka till sin ungdomskärlek Henry Unger, men nu är de som sagt gifta.

Titta på bilderna av dem. Vilket härligt par!

Svarta änkan i Arboga

Männen dras som flugor till henne skriver Aftonbladet och alla dör de.

Den senaste av männen, som kallades Pigge brann upp, men hon är oskyldig förstås. Hon har inte gjort något.

Stor och stark är hon och missbrukar karlar och sprit. De vill ha sex, men hon vill ha spriten.

Hon blev dömd för dråp år 2004, men den nye mannens familj var övertygad om att hon hade ändrat sig och sitt liv ända tills den här branden.

Sonen i lägenheten och hunden hann ut, men inte mannen alltså. Kvinnor kan de också.

Hon sparkade en gång en arrestvakt mellan benen. En aggressiv kvinnlig feminist alltså. Så aggressiv att hon nu sitter anhållen.

Eller har hon uppfört sig som en hel karl?

Hon fick åtta års fängelse senast för dråp och hon är nu 47 år.

PS. Kvinnan som är från Grängesberg häktades nu i eftermiddag. DS.

PSPS. Och hon heter Carina André. DSDS.

Här är hennes livshistoria berättad genom en tidigare man, som kanske älskar henne fortfarande. Och hon heter nu Carina Frödin. 

En kommentar från Maria

Jag kopierar en kommentar från Monicas blogg http://monicaantonsson1.blogspot.com/2010/01/tito-beltran-oskyldigt-domd.html och publicerar den här för jag tyckte den var lite insiktsfull:

"Jag är övertygad om att Tito inte skulle ha blivit åtalad för våldtäkt av barnflickan om det inte hade varit för den lilla flickan. Tito blev friad för övergrepp på flickan, vilket pappan blev så upprörd över att han kontaktade Monica Dahlström Lannes som sedan drog i trådarna för att få Tito fälld.

Barnflickan ställde upp och vittnade för den lilla flickans skull. Fallet med den lilla flickan behandlades bakom stängda dörrar, så där är omständigheterna inte blottlagda. Vad som hände på hotellrummet i Skåne har det däremot skrivits spaltkilometer om. Tyvärr, för Titos och hans nya familjs skull, var det i lagens mening en våldtäkt som begicks.

I alla fall om det stämmer att det för våldtäkt räcker att könsorganen varit i kontakt. Detta informerade MDL barnflickan om, som då blev säker på att det hon varit med om kunde klassas som våldtäkt. Och jag tycker inte att barnflickan ska lastas för någonting.

Hon var uppväxt i en puritansk miljö, sexuellt oerfaren, och tackade ja till Titos erbjudan om massage, eftersom hon hade ryggsmärtor efter att ha tagit hand om barn hela dagen. Det finns inget som tyder på att hon ville ha sex och hon kan inte jämföras med tjejer på krogen som dricker champagne och låter sig uppvaktas.

Så tillitsfull och naiv kan man faktiskt vara även om man är 18 år (been there). Det är en sak att det inte längre finns teknisk bevisning, men det fanns en hel rad vittnen till det som inträffat. Så jag kan inte hålla med om att Tito är oskyldigt dömd, däremot kan jag hålla med om att det låg honom i fatet att han tydligen varit svår på damer, vilket var allmänt känt åtminstone av andra inom branschen.

Om detta kan det råda moralhysteri,och det var säkert ytterligare ett skäl för MDL att få Tito åtalad.

-Vi måste få stopp på honom, lär hon ha sagt, utan att ta hänsyn till att Tito vid det laget var omgift och levde i ett som jag tror lyckligt äktenskap utan att vara otrogen mot sin nya fru. Tito har alltså fått betala för gamla synder, vilket är tråkigt för honom och hans nya familj. Framför allt är det tråkigt om hans karriär som sångare skulle vara över i om med domen, men det återstår att se. En fängelsedom kan vara socialt förödande, men måste inte vara det, och 2,5 år är trots allt ingen evighet."

PS. Här kan ni läsa vad fru Beltran säger om den här tiden. Och att ifall de inte får resning i HD så går de vidare till Europadomstolen. DS.

Vi lever i en demokrati

Det går tydligen inte att diskutera sakfrågor utan att det blir väldigt infekterat runt Jenny Beltran och hennes man Tito. Ni vet han som sitter i fängelse för våldtäkt på en då 18-årig barnflicka.

Han är dömd för det och också Svea hovrätt gick på samma linje som tingsrätten. Men det pågår ett uppror i folkdjupen tydligen, som ska frita denne man. Han sitter alltså i fängelse och fick till och med ett längre straff än i tingsrätten 2,5 år.

Detta är fakta:

Hovrättens dom innebar en skärpning; i Ystads tingsrätt hade Beltrán dömts till två års fängelse. Det skärpta straffet berodde på att hovrätten beslöt att fälla Beltrán även i det andra målet, där han anklagades för att sexuellt ha utnyttjat en minderårig flicka i Kungsbacka vid ett antal tillfällen mellan 2000 och 2002.

Dessa båda målen slogs i hovrätten ihop, och Beltrán dömdes också för övergrepp i rättssak eftersom han trakasserat flickans far, som anmält Beltrán. Flickan tilldömdes 110 000 kronor i skadestånd av hovrätten.

Tito Beltrán uppgav under hela rättsprocessen att han var oskyldig. Han hävdade att det förekommit en manipulation i processen, och att uppmärksamheten lett till att han förlorat miljontals kronor på missade kontrakt. Efter domen tog sig Beltrán till det chilenska konsulatet i Göteborg där han ville diskutera möjligheten att få fallet prövat i Europadomstolen. Han greps därefter av polis.

Den 12 december 2008 meddelade Högsta domstolen att den inte skulle ta upp fallet, och därmed fastställdes hovrättsdomen.

Vintern 2009 hamnade Beltran i en dispyt med en medfånge dömd för grov våldtäkt på Salbergaanstalten, varpå han anmäldes för olaga hot. Till stöd för åtalet hade åklagaren en film från en övervakningskamera där Beltran sågs välta ett bord framför medfången. Tingsrätten fällde Beltran och valde att baka in straffet (böter) i den tidigare fängelsedomen.


15 oktober 2009 ansökte Beltrán om resning i Högsta domstolen. De huvudsakliga grunderna för resningsansökan var att "privatspanare" (Maria Lundkvist och Monica Dahlström Lannes) skötte stora delar av utredningen utanför förundersökningens ram och på åklagarnas uppdrag.

Privatspanarna har enligt resningsansökan påverkat vittnen, förhört vittnen och även instruerat målsäganden och vittnen om vad de ska säga (T.ex. sa målsäganden från början att inget samlag kommit till stånd, men ändrade den uppgiften till att Beltrán "trängt in en liten bit" efter samtal med en privatspanare). Mycket kritik riktar sig också mot det förhållande att Thomas Bodström som är f.d. Justitieminister och ordförande i Justitieutskottet tilläts uppträda som målsägandebiträde i fallet.

Hur det går vet vi inte. Men den som lever får se. I Sverige gäller fastställda domar tills de ändras.

TV:s nyhetsankare Rikard Palm fick böta

Han åkte dit för rattfylla när han dagen efter ett alkoholintag satte sig i bilen och fastnade i en kontroll. Han kommenterar de 15 000 han fick i böter:

- Jag är inte död och det här är ett i-landsproblem.

Dessutom säger han att böterna är alldeles för höga. Han får låna inom familjen och det blir ingen skidsemester. Jaså? Jag trodde att journalister var välbetalda. Han säger dock att han hoppas på löneförhöjning.

Nyhetsankare? Då måste han väl åtminstone ha 50 000 i lön före skatt. Det tyder bötessumman på. Lägsta boten är 30 kr och högsta 1000 kr. Och man kan få mellan 30 till 150 gånger det beloppet. Dock dras det av om man är underhållsskyldig för barn innan beloppet fastställs.

Jag har hört belopp på upp till 35 000 för rattfylleribrott och indraget körkort i åtminstone två månader. Per Garthon fick betala 16 000 i böter för två år sedan för samma brott.

Rikard Palm flyttades till nattjobb för två år sedan när TV omorganiserade.

En nyhetsuppläsare ska vara trovärdig och inge förtroende och inte förknippas med mindre seriösa program. Lönerna ligger mellan omkring 28 000 och 60 000 kronor i månaden beroende på erfarenhet och omfattning av uppdraget, berättar Gun Karlsson, vice ordförande i Unionenklubben på Sveriges Television.

Det ruttna samhället

I Gomorronsoffan i SVT sitter kulturchefen på DN Maria Schottenius och hennes gäng och skojar kring helikopterrånet. Det var ett Ocean Eleven-rån, något som någon redan sitter och skriver ett manus kring. Vi måste ha mer sådana nöjsamma underhållande brott att skriva om.

Redan är deckarromanerna vår tids litteratur, men vi behöver fler sådana berättelser, som avslöjar vad som pågår i samhället. Men den slutsatsen dras aldrig där i soffan, utan där är det bara det underhållande nöjet kring brott som är så väldigt roligt. Att det är en värdedepå, som har rånats är extra kul för dessa kulturmänniskor, som alldeles nyss har kläckt namn till nästa Nobelpris i litteratur.

För en värdedepå i deras värld är något ont i sig. Något som bara är skoj ifall dessa pengar blir tagna av några som framstår, som sprungna ur en film. Det är som om värdedepån är fristående från allt annat i samhället eller som att den endast och allenast hänger ihop med banker och bonusar. Som om dessa pengar inte är på riktigt.

Inte är hopsamlade av människors arbete och slit och att det är därför de fanns där i depån, för att vanliga människor skulle få dem sedan, att ta ut i bankomater till sina mat- och klädinköp. Nä, i den här kretsen är det bara pappersbitar. Värdelösa. Endast till som rekvisita i en film, där hjältarna är rånarna. För ingen dog ju eller blev skadad.

Så cyniskt uttryckt, utan att de som sitter där ens begriper vad de säger. De visar på det ruttna i samhället och hos sig själva. Hur långt det är ännu en gång mellan vanliga människor, folket och denna överhet, som finns överallt omkring oss.

Som stirrar emot oss från TV-rutan och som ständigt dyker upp på nytt i tidningar och i offentliga samtal och lägger beslag på utrymmet med den självklara rätt, som sådana människor alltid har tyckt sig ha. Jag väntar bara på att de ska säga "men ge dem kreditkort om det inte finns kontanter". Som en parallell till Marie Antoinette, som tillskrivs "men ge dem kakor om det inte finns bröd".

Denna skock av människor, som alltför länge har suttit vid grytorna i Sverige, som aldrig känner sig hotade för deras vänner sitter också där. Och de minglar och träffas överallt också influgna till ett party hos en festfixare eller i samband med en nattklubbsrunda vid Stureplan. Sniffande lite kokain eventuellt.

Samhällets ruttenhet har vällt fram de senaste dagarna med en skattehandläggare, som gick på knark och som satte åt alla han inte gillade och dessutom gick att muta. Skatteverket, som aldrig får ifrågasättas för då rasar grunden till vår samhälle.

Om det inte går att lita på att Skatteverket är okej, utan bara är ute efter att klå människor på så mycket pengar som möjligt varför ska vi då alla vi som betalar ordentligt fortsätta med det? Grunden för vårt välstånd är alltid skatten. Den skatt vi betalar varje gång vi handlar. Den skatt som kronan drar in ifrån oss varje år i redan ifyllda deklarationer.

Vi är redan synade in i minsta söm av våra myndigheter och då sitter de fina kulturmänniskorna där i Gomorronsoffan och skrattar åt att våra pengar blir stulna.

Det är en fortsättningen på debatten från i vintras, där det sades från Författarförbundets ordförande Mats Söderlund i samband med Liza Marklund-affären, att man måste ljuga mycket för att få fram sanningen. Men han preciserade inte att det gällde romaner. Inte dokumentära berättelser, där det stod på framsidan att detta är "en sann historia".

Och den gången skrek också sossekvinnornas tidigare ordförande Inger Segelström ända från Bryssel, att hon "struntade i vad som var sant" för här gällde det, att få alla kvinnor att framstå som förtryckta, jagade och förföljda i Sverige. Så att de till slut måste emigrera, för att staten inte kunde skydda dem.

Detta var och är ett symptom på det ruttna samhället, där kvinnorna är så förtryckta att deras män förvandlas till talibaner och rånar banker och våldtar och misshandlar. En masse enligt kvinnorörelsen, journalister och politiska makthavare, som länge har gått hand i hand.

Och så polisen, som slits sönder inifrån av konkurrens och revirtänkande med en Kriminalpolis, som inte samarbetar med Stockholmspolisen och en nationell insatsstyrka, som inte klarar att rädda oss från utlandsfödda rånare, som i maffiastil undergräver vårt förtroende för varandra. Trots att de är tipsade om vad som ska hända. Var och en sin egen hjälte. Och så spricker hela upplägget kring de som skulle vara på den goda sidan.

Maria Schottenius gäng satt där i Gomorronsoffan och låtsades att det var high life hela tiden, vilket säkert berodde på att de känner sig inträngda i ett hörn nu, när mediecheferna och medarbetarna lite varstans har setts inblandade i brottsliga gärningar. Och då blir denna värld alltmer likt en sekt. Och varje liten bit som avslöjas förutom det som redan är känt ses som illojalt.

Det behövs inte ens en maffiakung, för att hålla ordning på leden. Det gör denna överhet så gärna på egen hand. Så fungerar sektens regler också i dessa innekretsar. Vissa saker talar man helt enkelt inte om. Hierarkin måste förbli obruten och alla som inte klarar av detta ses som svikare och förrädare och stöts ut ur gänget.

Så håll i hatten. Det blåser snålt just nu. Se till att det blir lite storm och orkan, så att vi verkligen får se hur illa det ser ut under den överklassiga, glansiga, penningstinna ytan. Inte ska vi behöva fler avslöjanden för att begripa att vårt samhälle nu återigen får lida konsekvenserna av allt som hände på 90-talet och framåt och som vi inte ännu har orkat ta till oss. Inte har orkat se igenom. Överheten tror fortfarande att vi lever i det bästa av samhällen. Men folket vet bättre.

Ovanstående är en kopia av min artikel på Newsmill:http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/30/det-ruttna-samhallet från september förra året eftersom det pågår en diskussion på olika bloggar om ruttenhet inom tex domstolsväsendet.

Rädda Haiti och Expressen

Nu ska vi alla köpa Expressen till ett högre pris och då ska två kronor gå till Röda korset av detta. En krona från läsarna och en från Expressen.

Ingen bra tajming när Röda korset självt har orsakat att deras tidigare chef Johan af Donner har förskingrat närmare 8 miljoner kronor av insamlade medel.

Och insamlingen under julen för Röda korset gick 5 miljoner sämre än förra julen 2008. Ordförande Bengt Westerberg, som ställde sig upp och försvarade Johan af Donner är också ifrågasatt. Varför kunde inte han upptäcka vad som pågick?

Vore det inte bättre för Expressen att slå sig ihop med Unicef, som är för alla världens barn? Och tidningen har ju dessutom en av deras ambassadörer anställd.

På Haiti är omkring 40 procent av befolkningen under 15 år. Eller har organisationen Unicef också misskrediterats av att Liza Marklund är deras ambassadör?

Och det skulle inte gå att gå förbi henne om Expressen samarbetade med denna FN-organisation?

Och Thomas Mattsson ville inte ha Liza Marklund som frontfigur för en sådan kampanj, för hennes renommé är i botten?

Jag köper aldrig Expressen och tänker inte göra det nu heller. Jag har redan skänkt pengar till Haiti genom svenska kyrkan.

FN:s klimatpanel hade fel

Himalayas glaciärer försvinner inte inom 25 år och de floder, som dessa bevattnar kommer inte att torka ut. En forskare hade höftat grovt och påstått något om dem - men det låg 315 år längre fram i tiden.

Nu ska FN:s klimatpanel se över sina siffror, säger IPPC:s vice ordförande Jean-Pascal van Ypersele.

För egentligen kan vi inte veta ett skvatt om klimatet om 315 år. Det är alldeles för många faktorer att ta med i beräkningen, som vi inte kan kontrollera.

Men myten om att Himalayas glaciärer skulle försvinna hann spridas över hela världen i medierna.

Och hur är det nu med isbjörnarna? Är de verkligen hotade? Det lär finnas 40 000 av dem. Medan vargen i vårt land inte får finnas i fler exemplar än ett par hundra. Det har riksdagen bestämt.

Varför är det så olika syn på djur? Kan det ha något att göra med att en del djur inkräktar på människans revir?

Och de felaktiga siffrorna från FN:s klimatpanel låg till grund för vad som sades år 2007 då FN:s klimatpanel delade Nobels fredspris med Al Gore.

onsdag 20 januari 2010

Ett nytt skalv skakade Haiti

För ungefär en och en halv timme sedan skakades Haiti av ett nytt skalv kring 6.1 på Richterskalan. Det inträffade västsydväst om huvudstaden Port-au-Prince.

Husen skakade och det varade i ett antal sekunder, men det finns inga rapporter om nya skadade eller dödade. Klockan var sex på morgonen lokal tid när det ytliga skalvet - omkring en mil ned i markytan - hände.

Omkring tre miljoner människor behöver hjälp på Haiti och många försöker lämna huvudstaden för att ta sig ut på landet. Där finns fler möjligheter att få mat och skydd.

Skalvet, som skakade Haiti på morgonen, var mycket stort för att vara ett efterskalv.

Mauritz Edström som exempel

Mauritz Edström, som tillhörde samma generation, som mina föräldrar, hade detta i sitt bagage när han dog: barndomshemmet, frikyrkan, arbetet på den syndikalistiska tidningen Arbetet i Stockholm, Dagens Nyheter, film och allmän kultur och de teman, som han rörde sig kring: frågan om skuld, medlöperi, utanförskap.

Så här skriver han i sin självbiografiska bok I min faders hus:


"När jag for iväg från Ådalen var det med mycket motsägelsefulla känslor. Det var inte bara detta att
jag försökte skriva, hade bestämt mig för att bli journalist och författare utan också för att för den framtiden
fanns det ingen framtid i sågverksbacken. Mina föräldrar hade dött och jag stod fri och övergiven att
ta hand om mig själv. Men jag mindes min barndom på en gång full av glödande sinnesintryck, dofter
och syner av ett betryck av fattigdom tvång och förödmjukelse som åt sig inåt. Jag skulle sparka jorden
av fötterna och sopa sågspån från byxorna. Jag skulle gå ren och nyskapad självgjod in i det nya liv
jag sökte och måste göra möjligt. Därför försökte jag leva som en människa utan förflutet, försökte
utplåna barndomen ur mitt liv. Jag tänkte att om jag skar av banden till min gamla tillvaro skulle det
som varit inte längre komma åt mig. Det gick ju inte. Det var då jag upptäckte att jag var en immigrant.
en känsla började växa som en ihålighet inom mig. Den gjorde mig rastlös och orolig. När det gick
upp för mig, det var då det hände. Jag sökte mig försiktigt tillbaka efter lång tid. Hastiga och skygga
besök. Jag for hem, men fann ingen hemma längre. Landskapet låg visst kvar men ju närmare jag kom
det desto klarare blev jag också över hur rädd och främmande jag en gång varit i det. Jag började minnas,
började se det kluvna i livet i mitt eget liv. Men det hände också någonting annat. Detta gällde inte
bara Stockholms tidningsvärld. Jag kunde gå en kväll vid Stilla Havets strand i Kalifornien sitta bland
nyförvärvade vänner på en gammal pub i Chicagos tidningskvarter. Gick omkring på marknadstorget
i Krakow ett av Europas allra vackraste rum och lyssna till ekon ur historien. Jag kunde röra mig
nästan var som helst i världen och känna en tillfällig hemkänsla men upptäckte också att överallt
bar jag Ådalen med mig. Jag berättade om Ådalen på dom mest främmande platser och förstod att
just där just då var det Ådalen som var exotiskt."

Han kom från en värld, som var främmande för storstaden och han skämdes för sin bakgrund. Nu när jag är äldre än vad han var när han tog livet av sig, så kan jag ana vad det var han inte vågade möta.

Det var att han inte kunde få ihop de olika bitarna av sig själv, inte skapa en helhet av den människa han hade varit och blivit. Något som också vi i vår samtid arbetar med. I en hastig samhällsutveckling är det inte lätt att få ihop det inre och lyckas med att ingå som den människa man är genom årtiondena.

Mauritz Edström var tio år när Hitler hade suttit vid makten några år i Tyskland. Han var tjugo år när andra världskriget redan var slut.

Jag tror att han gick under av skuld, känslan av medlöperi och samtidigt utanförskap. Han borde ha slutat på Dagens Nyheter och gjort något annat med livet, men han kunde inte.

Det blev naturligtvis en sådan chock för oss på avdelningen, att han valde att sluta sitt liv så, för att det gick att identifiera sig med honom. Jag slutade på DN i slutet av 1992. Den friheten fick jag. Så kan jag se det. Men naturligtvis är jag fortfarande förbannad över att han tog livet av sig. Här kan ni läsa om honom.

Maurtiz Edström klarade inte att bli gammal

Det var en stor chock när Mauritz Edström tog livet av sig. Han som skulle vara en så stor och stark karl enligt den uppfattning, som han var uppvuxen med. Som inte vågade öppna sig annat än i sina böcker.

Han som hade nästan drunknat som liten, vilket han beskriver i en av sina böcker. Han gick som vuxen och dränkte sig när det inte kändes bra längre. Han kände att han höll på att bli gammal och det ville han inte.

En människa som gör så skadar sin omgivning. Det är så självklart. Det finns sådana människor i journalist- och författarbranschen, som värnar om hela världen, men inte om sig själva. Och som tycker att hon kan tas bort från jorden, när det inte känns bra längre.

Han trodde på den tidens kommunism, som hans omgivning när han var liten hade trott på Gud. Det fungerar aldrig för en människa att vara sådan. Det blir till slut övermäktigt.

Men fortfarande sitter sådana människor överallt i vårt samhälle och ska göra världen till det bästa stället. På egen hand.

Det är ett övermod och en övermänniskotro, att man kan göra allt själv. Inuti den människan skapas det en urgröpt canyon, som bara växer, ifall den människan inte inser att den är inne på en väg, som inte leder någonstans.

Det är alldeles förbjudet att diskutera sådant här. Och särskilt offentligt. Det gjorde vi inte heller på DN. Vi bara jobbade vidare.

Mauritz Edström höll på att skriva en bok när han dog. Han skrev den sakta sade han. Ett A4 om dagen. Den handlade om hans ungdom. Kanske insåg han, när han såg sitt liv i backspegeln, att allt han hade trott på höll på att falla samman.

Att det han hade drömt om hade förvandlats till aska.

Han dog två år innan symbolen för människans inre och yttre klyvning föll. Muren i Östtyskland.

tisdag 19 januari 2010

Min arbetskamrat Maurtiz Edström tog livet av sig

Han satt i rummet bredvid mig på DN. Ni känner antagligen inte till honom, men han kom från Norrland, från en frikyrklig tradition och han trodde på kommunismen. Han blev 59 år.

Hans fru var satt att vakta honom för han hade försökt en gång tidigare, men när hon var ute ett tag så passade han på. Han hällde i sig en hel flaska konjak för fint skulle det vara. Och sedan gick han ned till stranden i villaområdet och dränkte sig.

Han skadade många människor och fick mig att förstå att där kunde man inte vara kvar. Inte på DN, där det var så hemskt. Där ingen älskade någon annan, där han inte gjorde det. Han hade fått mig att gå gråtande från jobbet en gång. Jag gick bara från allt. Från redigeringen, som jag höll på med.

Efter ett par dagar så ringde han hem till mig. Och föreslog att jag skulle jobba på TV-avdelningen, en bit bort. Han kunde inte ta itu med problemen, som fanns på hans avdelning. Eller inom honom själv. Jag gick med på att jobba tillsammans med gulliga Madeleine, som hade hand om TV.

Visst och hon skickade ut mig i skärgården på reportage tillsammans med en fotograf. Hon var så snäll och vi hade det härligt den där sommardagen ute på Sandhamn, där det pågick en TV-inspelning. Visst.

Jag kan på sätt och vis förstå att Mauritz Edström tog livet av sig. Men det var ett stort svek att han gjorde det. Naturligtvis.

Det var mycket hysch-hysch kring att han gjorde det. Långt efteråt pratade jag om det med hans förläggare Tryggve Carlsson. Han visste inte vad som hade hänt.

Men nu berättar jag. Så att han inte bara är ihågkommen som den där tjusiga journalisten och författaren från Norrland. Utan också som någon som inte vågade leva fullt ut, utan som tog livet av sig. Det var jävligt fegt.

Bengt Westerberg jobbar för 70 000 i månaden

Han har kostat Röda korset minst 100 miljoner kronor utöver lönen, eftersom finansmannen Roger Akelius har valt att ge den summan till SOS Barnbyar.

Där jobbar styrelseordföranden utan arvode medan Bengt Westerberg tar ut 70 000 i månaden hos Röda korset.

Bengt Westerberg försvarar sig med att han är heltidsarbetande och att man inte kan förvänta sig att han ska jobba gratis.

Dock kunde man kanske ha tyckt att han skulle ha vetat så mycket om sin egen organisation, att inte Johan af Donner skulle ha kunnat svindla Röda korset på närmare 8 miljoner kronor.

Bengt Westerberg gick ut i våras och försvarade Johan af Donner och menade att han hade haft "otillåtna extraknäck". Det var mycket värre än så, vilket även Westerberg insåg så småningom.

Roger Akelius har också tagit med i beräkningen hur de olika ideella organisationerna sköts, när han har bestämt sig för att ge 100 miljoner kronor till SOS Barnbyar.

Bengt Westerberg har utvecklats till ett styrelseproffs och sitter eller har suttit i följande styrelser:

styrelseordförande i Finansinspektionen
styrelseordförande i Föreningen Äldreomsorgsföretagarna
styrelseordförande i Svenska Röda Korset
styrelseordförande i Svenska institutet
styrelseordförande i Institutet för Handikappvetenskap
styrelseordförande i Linköpings Universitet
styrelseordförande i Institutet för Framtidsstudier
styrelseordförande i Vetenskapsrådet

En halv miljon nya röstande i valet 2010

Nästan en halv miljon eller omkring 497 000 nytillkomna ungdomar får rösta i höst i valet.

Salems kommun, sydväst om Stockholm, har flest ungdomar med ny rösträtt bland kommunerna i Sverige.

Pajala i Norrland har flest äldre över 65 år. Omkring 1,6 miljoner är pensionärer i årets val. 40-talisterna är kring 900 000.

Det är sju procent av alla röstande som är nytillkomna ungdomar. Omkring 1,3 miljoner väljare kommer att vara under 30 år.

Pensionärerna är alltså en tyngre maktfaktor än ungdomen i årets val.

Valet till riksdagen är den 19 september i höst.

Maria Schottenius och Noomi Rapace

De båda satt tillsammans i TV4:s morgonprogram alldeles nyss. Noomi Rapace är nominerad till DN:s kulturpris och nu var kulturchefen Maria Schottenius ute på propagandauppdrag för att upphöja priset till något extra fint. Och Noomi Rapace fick berätta hur det var att vara skådespelare.

Journalistvärlden krymper. Detta inslag var en ren marknadsföring av DN och detta kulturpris, som har funnits sedan 2007, men tydligen inte har fått den uppmärksamhet, som det förtjänar tidigare.

Nu har antagligen chefredaktören, ansvarige utgivaren och VD:n Gunilla Herlitz skickat iväg kulturchefen på detta PR-uppdrag till TV4. Och denna kanal ställer villigt upp på ett inslag, som tyvärr inte innehöll någonting alls av vikt.

Frågorna var så lama från programledarna att Maria Schottenius gick in på sitt stormammavis och tog över programmet en stund. Men det blev inte bättre för det.

Den 10 februari lär det vara klart vem som får priset på 50 000 kronor och en staty av Eva Lange, som ser ut som om den föreställer en pelare från ett grekiskt tempel.

Minst 500 000 borde väl priset vara på, för att det skulle vara värt något och ha en smula tyngd. Men Sveriges största morgontidning har väl inte råd med mer.

Hade DN betalat för att få sitta där en stund i TV4? Man undrar.

måndag 18 januari 2010

Åsa Mobergs nakenchock

Jag vet att Aftonbladet låg där i hörnan av Vattugatan i Gamla Klara när Åsa Moberg började jobba där.

Jag har själv varit där för att sälja in frilansartiklar på 70-talet, samtidigt som hon alltid attackerades av män, när hon åkte hiss ensam med dem.

Alltså jag minns inte ens hur det såg ut inne i entrén längre, men jag tror inte att jag tog hissen.

Huset var urgammalt från slutet på 1800-talet och inte alls bra för en redaktion. Där fanns konstiga övergångar med plötsliga trappsteg, som det gällde att inte snubbla över, när huset gick över till ett annat plan.

Men kanske var Åsa Moberg så liten, trött och gammal att hon åkte hiss? Hon tog inte trapporna? Kan någon upplysa mig om hur det såg ut?

Och så hade någon för sig att hon hade gett ut sina memoarer för 25 år sedan eller så med en bild av sig själv topless på baksidan. Men det kan väl inte stämma?

Hon har väl alltid varit så där prudentlig i kofta, kjol nedanför knäet och ordentliga nylonstrumpor à la 40-tal?

Hon gav ut en bok 1985, som hette Fråga Åsa om sex och samlevnad, men inte fanns hon väl topless på den? Är det någon som vet?

I Vecko-Revyn blev hon utnämnd år 1996 till en av de tio sexigaste i Sverige.

Hon berättar i Svenska Dagbladet 1998 för Anders Haag, att hon till pojkvännernas stora glädje utförde oralsex då hon var 14 år gammal och ännu inte ville ha samlag.

I januari 1998 så uttalade hon sig i Aftonbladet att det fanns för få f*ttor i bild. Inte ens tidningen Ottar visade dom. Det var hyckleri tyckte Åsa Moberg att inte visa dessa underliv i bild, när det fanns manslemmar lite varstans. Men att dessa kvinnors könsorgan ansågs som porr.

Men så på 2000-talet så bytte Åsa Moberg stil och skrev om att ta hand om psykisk sjukdom - om sin tidigare mans manodepressivitet och gick vidare till att skriva om Florence Nightingale. Sjuksköterskan, som nästan var ett helgon och som tog hand om sårade soldater i Krimkriget.

Och detta har väl lett fram till att hon har omvärderat hissen på Aftonbladet.

Johan af Donner låtsades dödssjuk

När Johan af Donner avslöjades av Röda korset försökte han smita ut bakvägen och ville att Röda korset skulle säga att han sade upp sig därför att de inte kom överens.

Detta var i samband med en TV-gala på TV4 och han skulle först vara sjukskriven. När sedan generalsekreterare Christer Zettergren ville prata med honom så påstod han att han hade leukemi och var dödssjuk, vilket var en lögn.

Nästa steg från Johan af Donners sida var att säga att om Röda korset gick vidare med detta om förskingringen, som gällde omkring en halv miljon, enligt honom. Så skulle han ta livet av sig.

Det höll tillbaka Röda korset, men de polisanmälde till slut hela affären. Och gick ut offentligt om detta med en pressrelease.

Johan af Donner levde lyxliv för pengarna och bodde bland annat på lyxhotell i Thailand för de pengar, som skulle ha gått till nödställda.

Kungen hade sex i TV

Nä det är inte sant det som står i rubriken, men det vore en önskerubrik för kvällstidningarna enligt någon gammal undersökning, tror det var 70-talet.

Nu när det är så poppis att säga att det förekommer ett extra stort förtryck mot kvinnor inom kulturinstitutionerna och att alfahannarna styr och utmålar sig som genier, som Åsa Beckman skriver. Och att detta också förekommer på kulturredaktionerna, så vill jag berätta hur det var på dåvarande teaterredaktionen på Dagens Nyheter. Den finns inte längre utan har uppgått i kultur.

Jag jobbade där i tio år eller blev det elva kanske, beror på hur man räknar. Var borta och utbildade mig, plus fick barn. Och där fanns inte tillstymmelse till några sextrakasserier från männens sida. De som styrde där var två damer i samma ålder som jag själv, varav den ena var med i vänsterpartiet och den andra kompis med henne.

De brukade gå ned till motionshallen som fanns i källaren till DN (eller finns) och där kukulurade de ihop hur de skulle styra redaktionen och så på stormötena drog de sin agenda.

De var aldrig chefer, men avverkade den ena chefen efter den andra. De som skulle vara chefer klarade helt enkelt inte av de där damerna, som hade varit där så länge och som visste precis hur redaktionen skulle skötas. De styrde alltså och bestämde vad som skulle stå i tidningen, men de behövde aldrig ta något ansvar för det.

Under en tid gick vi allihop i terapi med en psykoterapeut, för en av cheferna hade kallat in psykhjälp, när det inte gick längre. Men det hjälpte inte heller. Det som kom fram var att en av oss söp lite väl mycket och det var alla oroliga för, men själva maktstrukturen gick inte att ändra på. Och också den chef, som hade kallat in hjälpen slutade.

Själv var jag reporter inom alla ämnena som fanns på redaktionen: film, teater, musik, nyheter från branschen, media och dans. Avdelningen skötte om allt utom litteraturen, som då låg på kulturen, som hade egen chefredaktör. Teateravdelningen tillhörde den vanliga redaktionen.

Som jag ser det övergripande så fastnar människor lätt i sex och makt. Och det är vad Freud alltid har talat om. Det var alltså vanligt förr i tiden. Som samhälle borde vi ha utvecklats förbi detta och det har också många människor gjort, men inte alla.

Alltså att vi inser att sex och makt kan användas på gott och ont och att det gäller att bli hela människor, som inte fastnar i ett neurotiskt förhållande till det ena eller det andra.

På Dagens Nyheter umgicks naturligtvis män och kvinnor med varandra och många var de förhållanden, som kom ut ur det. Det blir naturligt så när man jobbar nära intill varandra och har samma intressen.

Men det här talet om sextrakasserier (som är så intressant för att sälja lösnummer) gör att gamla könsroller cementeras, att kvinnor i värsta fall stannar kvar i sina roller som underdåniga och knäböjande medan vi som samhälle ser männen, som de stora och starka. Det är ett neurotiskt förhållningssätt till makt och sex.

Män och kvinnor är båda starka på sina olika områden. Och i bästa fall kan de stötta varandra. Både manligt och kvinnligt behövs och vi innehåller alla delar av det i olika grad. Det är när det ena eller det andra överväger inom oss själva eller ute i världen, som det går snett.

Eller när vi blir förvridna av våra egna önskningar om att få makt och inflytande över varandra. Att bli stora när vi känner oss mindervärdiga, att trycka ned andra för att själva blåsa upp oss. Att skaffa oss fördelar framför de andra, för att vi tycker att vi behöver det och har förmåga att ta för oss.

Som jag uppfattar kulturen på DN nu så styrs den av en stormamma. Och det är naturligtvis bättre än att ha ständiga maktkamper mellan chef och underordnade och avpollettera den ena chefen efter den andra. Det allra bästa är om detta kan vila i balans och kanske uppvägs stormamma av en storpappa. Jag vet inte. Så väl känner jag inte avdelningen längre.

För övrigt är det så att alfahonan i en vargflock är lika viktig som alfahannen. Det var det som hände i Skånes djurpark att de sköt alfahonan och då var det ingen idé längre att behålla flocken. Fast alfahannen levde. Det är alltså paret det handlar om. Att både hannen och honan i en vargflock tar hand om avkomman. Tillsammans.

PS. Stig Larsson som är den utpekade skurken av Åsa Beckman på DN den här gången, säger att det inte gick till så som Åsa Beckman beskriver situationen. Ord står mot ord. DS.

söndag 17 januari 2010

Åsa Moberg sextrakassaserades

Hon skriver om det på Newsmill. På Aftonbladet gick det till så att hon togs på brösten i redaktionshissen och det var mera vardag än undantag. Och när hon bjöd hem någon på lunch så togs hon på brösten, som hälsning istället för att ta i hand.

Alltså jag minns beskrivningar från Aftonbladet och där sades det att någon hade blivit uppträngd i hissen och det skrevs ett Dokument om det hela. Åsa Moberg skrev ingenting i det. Varför får vi inte veta. Vågade hon inte berätta vad hon blev utsatt för?

Jag jobbade samtidigt som detta hände på Aftonbladet på DN. Jag började 1974 på sommaren. Där utsattes jag aldrig för någon sådan behandling. Ingen tafsade någonsin på mig.

Istället hade Tjejligan fixat så att tjejerna hade lika eller högre lön än killarna. Demonstrationer av denna tjejliga i ingången till DN med plakat och allt gav resultat, liksom besök uppe på högsta våningarna för att prata med direktörerna.

Jag tror Åsa Moberg ljuger eller skarvar grovt. Om hon inte gör det så fattar jag inte att hon inte sa ifrån. Det hon säger låter som en efterkonstruktion för att passa in i den världsbild, som vi känner så väl: alla män är kapabla att begå våldtäkt och slå ihjäl frun eller sambon medan kvinnorna är offer, som hukar och är underdåniga och ligger på knä.

Båda könen är födda sådana, vilket är en alldeles förskräcklig världsbild med ett slags öde, som inte går att undkomma. Det är alltså bara en tidsfråga innan en man slår ihjäl en kvinna och en kvinna låter sig bli ihjälslagen.

Det här sättet att se på människor håller kvar båda könen i ett slags konstruerad värld, som inte finns, men den kan naturligtvis börja finnas mer och mer om propagandan får hålla på ett tag till.

Själv så skällde jag ut en man på DN:s redaktion på 70-talet när han pratade om sin älskarinna, som han hade bredvid frun. Han lyssnade och kom efter ett tag och tackade mig för vad jag hade sagt.

Jag utsattes en gång för en knäppskalle, ett rötägg, en alkis som satt på en facklig konferens och trakasserade mig. Han sade ungefär att jag aldrig skulle kunna lämna honom om jag en gång hade haft honom i min säng. Han tyckte alltså att han var en riktig Casanova, medan jag bara skakade på huvudet och tyckte att han var en dumskalle.

Nuförtiden skulle detta naturligtvis klassas som sexuella trakasserier, men det är det enda tillfället jag kan minnas att jag utsattes för något sådant.

Om det Åsa Moberg skriver är sant så undrar jag verkligen varför hon inte gav alla de där männen en spark i skrevet. Det hade säkert hjälpt.

Våldtäkten präglade Stieg Larsson

Läs den här artikeln, som Kurdo Baksi har skrivit. Där berättar han om en händelse, som inträffade när Stieg Larsson var 15 år. Hur han bevittnade en våldtäkt, som tre av hans vänner genomförde och att han inte ingrep och att det är därför som kvinnorna i Stieg Larssons deckare gör som de gör.

Han tar alltså ut den hämnd, som han tror att kvinnor skulle ta ut, i sina böcker. Problemet med detta är bara att ett sådant förhållningssätt, som också den extrema feminismen har, inte gör världen bättre. Utan tvärtom gör att halva mänskligheten ställs mot den andra halvan.

Stieg Larssons dåliga samvete gjorde alltså att han skrev de deckare, som har gjort honom världsberömd efter hans död. Men det kvinnor och män behöver är inte skuldkänslor, synen på sig själva som offer eller synen på sig som våldtäktsmän. Utan ett nytt synsätt, som innefattar tilltron både till sig själv och andra. Att inse att alla är jämställda.

Män är inte födda våldsamma som Roks hävdar och män kan inte plötsligt slå ihjäl sina kvinnor, som Roks säger. Att dra alla kvinnor eller alla män över en kam är alltid förkastligt. Kvinnor är heller inte födda offer, enligt den logik, som denna syn på människor innefattar.

Det säger en hel del om Stieg Larsson som ung tonåring och de kretsar han umgicks i, att han inte vågade ingripa fast denna kvinnas hemska skrik bet sig fast i honom. Han skulle hela livet sedan arbeta för att komma över detta, genom att själv gå in i den extrema vänstern.

Stieg Larsson, som först skickade sina deckarmanus till Piratförlaget därför att Liza Marklund var delägare där, men som begrep att detta förlag inte var något för honom. De brydde sig inte.

"Stiegs tilltro till Liza Marklund försämrades ännu mer när han inbjöd henne att författa ett kapitel om kvinnoförtryck i antologin ”Debatten om hedersmord”. Hon svarade inte ens på hans förfrågan." skriver Stieg Larssons vän Kurdo Baksi i DN i dag.

Pappor måste godkännas av mammor

Visst är det märkligt som Medborgarperspektiv skriver att barn inte ställs i centrum när de föds.

De gör det endast om de registreras in i ett gift pars förhållande. Fortfarande är det så med ungefär hälften av alla barn, att de måste få en pappa genom mamman.

Socialtjänsten måste få en anmälan om vem som är pappan och mamman måste godkänna att han också får vårdnaden om barnen, även om de har levt ihop i åratal.

Alltså är makten över barnen en maktfråga för vuxna. Däremot har barn födda i ett äktenskap alltid självklart en pappa och en mamma.

Daddy skriver om att Tyskland förlorade ett mål i Europadomstolen, där en pappa inte fick vårdnaden om sitt barn, för att mamman inte godkände honom som pappa. De levde inte ihop och mamman ville ha oinskränkt rätt över barnet.

Tyskland blir nu tvunget att som stat ändra denna lag.

Exakt en sådan lag har vi också i Sverige. Man ser alltså inte barnets bästa utan till en vuxens. Sverige har också förbundit sig att följa det som Europadomstolen bestämmer.

Detta handlar om Europakonventionen och de mänskliga rättigheterna och Sverige är en av de stater, som har skrivit på detta. En lagändring på gång alltså?

Och sedan tycker jag att det är konstigt att sambo inte finns som civilstånd.

Det skulle göra det lättare också för barnen, som skulle automatiskt kunna få befinna sig i ett parförhållnande med en mamma och en pappa när de föddes. Ifall detta enligt lagen jämställdes med att vara gift när det gäller barnen.

Dessutom tycker jag att det är självklart att Barnkonventionen ska bli lag i Sverige. Tänk att den inte är det ännu.