Så heter en bok, som kommer ut i höst. Släktingar till de mördade kvinnorna Pela Atroshi, Fadime Sahindal och Sara Abed Ali har intervjuats och detta har blivit en bok. Det är Emre Güngör socionom och Nima Dervisch journalist, som uppenbarligen tar itu med sin egen manliga kollektiva kultur.
Förklaringen till varför dessa döttrar blev mördade är att dessa fäder inte är sig själva. De lever inbäddade i en kollektiv kultur med släkten och klanen, som rår om dem, tar hand om dem, men också kontrollerar dem. Utrymmet för individen är minimalt. Potentiellt är vi alla människor, som R D Laing sade redan på 70-talet. Mördarna kan använda fina ord som plikt och heder för att förklara vad de har gjort. Själva trodde de knappast att de skulle göra detta, men ändå blev det så i plötsliga situationer. Ingen av mördarna eller omgivningen har tjänat på det som hände. Bara negativa saker har kommit ur detta. Så förklarades den här boken i morse på TV4. Det var alldeles uppenbart att programledarna inte förstod någonting. Och att knappast heller författarna gjorde det. Eller i varje fall lyckades de inte förmedla det om de hade förstått.
Den förklaringsmodell, som jag själv ser för alla mord, stämmer också in här. Det gäller också 16-åringarna i Stureby. De har dragits in i en situation, där de inte ser vad som händer. De är inte längre de individer de borde vara. Vi människor består inte bara av den medvetna yta, som vi vänder utåt. Inuti oss finns tiotusentals år av psykisk och själslig utveckling. När en människa mördar någon annan så tar hatet över. Ett hat, som inte bara är personligt utan det har förbindelse med hat, som ligger utanför dem själva, som lever sitt eget liv. Som grundar sig i vad människor kollektivt har sysslat med i århundraden.
Varken fadern till Fadime Sahindal eller hon själv trodde att pappan skulle döda henne. Ändå gjorde han det. Det blev en plötslig situation och då mördades hon. Det enda som står emot ett kollektivt medvetet eller omedvetet är medvetenhet hos individen. Har man inte den så dras man lätt med i något, som den enskilde inte kan hantera. Vare sig det är en 16-åring i Stureby eller en man från Kurdistan.
Det finns aldrig några ursäkter, som håller för människor som gör dessa brott. De är också individer, som utför detta. De kan inte ursäktas med att de inte visste vad de gjorde. De lät sig dras in i detta mönster, som de trodde att de kunde stå emot. De trodde att de själva hade kontrollen. I vårt samhälle tror vi att vi är så upplysta och vetenskapliga. Vi vill bara se detta och därför kan andra krafter växa sig starka under ytan. Människor är aldrig enbart yta och förnuft. Annars skulle vi för alltid kunna lämna vår inre psykologiska, kulturella historia bakom oss.
Men så fungerar vi inte som biologiska, mentala och själsliga varelser. Allt finns kvar. Och det enda, som kan förändra oss människor till något annat, något bättre är att begripa att detta finns inuti oss alla. Papporna är inga monster, som författarna sade ett par gånger i inslaget på TV. Nej det var inte mördarna i Tyskland heller i koncentrationslägren. Allt finns inuti oss människor. Men de flesta av oss går aldrig så långt in i dessa svarta områden i våra själar. Och för dem som gör det och låter sig övermannas av dessa mörka krafter så ska det finnas hårda straff.
Se också min artikel på Newsmill Therese Johansson Rojo dödades av hat (tyvärr finns inte artiklar som publicerades på Newsmill kvar i cyberspace, de är raderade). Här kan ni dock läsa det blogginlägg jag sedan bearbetade till en artikel på Newsmill.
PS. Vi har en ursäkt för de människor som permanent övermannas av dessa krafter. Vi kallar dem psyksjuka och spärrar in dem på sinnessjukhus istället för fängelser. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar